Trots mitt ogillande av italiensk fotboll hyser jag i all hemlighet en stor beundran för AC Milan. Klubbens ägare sedan 1986, Silvio Berlusconi, är ur ett demokratiskt perspektiv ett stort avskum. Berlusconi har sedan lång tid tillbaka varit italiens störste mediamogul och vid två tillfällen, dels i 1994 och dels under perioden 2001-2006, var han premiärminister i Italien, givetvis ständigt omgärdad av skumraskaffärer, rövslickeri från media och med i många fall väldigt genomskinliga vallöften. Samtidigt är det svårt att missa den andra sidan av Berlusconi, den sidan som är kärleksfull och tålmodig. Helt klart är det den sistnämnda sidan som återspeglar sig mest i klubben. Milan kan inte betraktas som ett projekt för Berlusconi. Det är inte som hans tv-kanaler, tidningar eller andra affärsprojekt. Snarare måste Berlusconi se sitt Milan som en son.
Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.
Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.
Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.
Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.
Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.
När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.
Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.
tisdag 9 september 2008
Sveriges sämsta fotbollsstad
Att bo i Lund och gilla fotboll är ingen dans på rosor. Stöter man på idrottsintresserade människor handlar det oftast om långa, taniga, intelligenta och öppna människor iklädda medelklasskläder eller träningsoveraller från år i handbollslag som H43 eller Lugi. De fåtaliga fotbollsentusiaster som ändå finns åker in till Malmö för att få se fotboll på någorlunda hög nivå.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Intervju med Corestore Trelleborg
Vi har intervjuat Micke på Corestore i Trelleborg. Corestore är en kedja med fristående butiker som samarbetar på vissa områden, med ambitionen att undvika att slukas av större kedjor som Game och EB Games.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
Vi minns Super Mario 64
Jag känner ingen gråtfärdighet när jag minns tillbaka till Super Mario 64s glada dagar. Dels var jag inte särskilt gammal då och sen hade jag dessutom fullt upp med att spela mediokra Playstation-spel. Men min kompis gjorde att jag i alla fall fick testa spelet lite då och då, och upplevelsen från spelsessionerna hemma hos kompisen skiljer sig från när jag spelat senare 3D-plattformsspel. Jag kände nämligen igen mig i konceptet och spelvärlden, trots att jag aldrig spelat ett plattformsspel i 3D.
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Intervju: Gunnar Ernblad
Zine Zine har intervjuat veterandubbaren Gunnar Ernbland, känd från massvis av tecknade serier och reklamfilmer. Bland annat har han gjort rösten som Optimus Prime i Transformers.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Dubbare - ett hatat släkte
Dubbare i det här landet har det inte lätt. För många anses dubbningen vara hafsverk, en simpelt ihopkastad översättning som satts ihop av oengagerade girigbukar utan något som helst intresse för vad man gör. Andra ser det fortfarande som ganska sorgligt, men samtidigt åtminstone underhållande i den bemärkelsen att det blir komiskt när en enda person måste variera sin röst på ett dussintal sätt. Oavsett i vilket läger man befinner sig måste man medge att dubbningen åtminstone inte är katastrofal – min generation var en av de första som fick växa upp med dubbade filmer och tv-serier – och om man tänker tillbaka kan nog alla komma på ett eller fler program som fyllt en av glädje och som fortfarande gör det i form av nostalgisk lycka.
Hade seriernas och filmernas dubbning varit av katastrofal karaktär är jag tämligen övertygad om att många numera klassiska program fallit i glömska, för faktum är att några av de mest klassiska tv-serierna också haft, på pappret, de mest meriterade dubbarna, medan andra amerikanska/japanska serier av ungefär samma popularitet utomlands, men med sämre dubbare, inte alls slagit på samma sätt i Sverige.
Många gånger ligger de dubbade filmernas problem på ett annat plan än de svenska rösterna i sig; vansinnig censur, viktiga kulturella situationer, begrepp och uttryck som saknar motsvarighet både i det svenska sinnet och i den svenska terminologin. Många animerade serier har dessutom märkbara problem på kontinuitetsplanet; en sak som gäller i ett avsnitt kan vara helt annorlunda i ett annat, vilket skapar problem med tanke på att det inte är möjligt att läsa skaparnas tankar, och dessutom kan censuren i det här fallet också orsaka problem som ofta kräver snabba lösningar snarare än optimala sådana.
Om man sedan ska diskutera eventuella problem i röstskådespeleriet så handlar givetvis det mesta om resurser, inte att skådespelarna i sig är sämre. Tvärtom så finns det betydligt färre dubbare i Sverige än i Japan eller USA, vilket innebär att många av de som håller på skaffar sig väldigt mycket erfarenhet på bara några år. Naturligtvis skapas det en oönskad upprepning, men utbudet av dubbare och bristen på ekonomiska resurser gör att detta är svårt att motverka, och egentligen bara kan mildras genom den nuvarande metoden; erfarna, mångfacetterade röstskådespelare som kan göra ett flertal roller och ändå undvika att skapa förvirring.
Det svenska dubbningsgardet får oförtjänt mycket kritik och de problem som svenska animefanatiker har med dubbningarna bör allt som oftast istället riktas mot problem som censur och logiska, olösliga problem som kulturkrockar och brist på ekonomiska resurser.
Hade seriernas och filmernas dubbning varit av katastrofal karaktär är jag tämligen övertygad om att många numera klassiska program fallit i glömska, för faktum är att några av de mest klassiska tv-serierna också haft, på pappret, de mest meriterade dubbarna, medan andra amerikanska/japanska serier av ungefär samma popularitet utomlands, men med sämre dubbare, inte alls slagit på samma sätt i Sverige.
Många gånger ligger de dubbade filmernas problem på ett annat plan än de svenska rösterna i sig; vansinnig censur, viktiga kulturella situationer, begrepp och uttryck som saknar motsvarighet både i det svenska sinnet och i den svenska terminologin. Många animerade serier har dessutom märkbara problem på kontinuitetsplanet; en sak som gäller i ett avsnitt kan vara helt annorlunda i ett annat, vilket skapar problem med tanke på att det inte är möjligt att läsa skaparnas tankar, och dessutom kan censuren i det här fallet också orsaka problem som ofta kräver snabba lösningar snarare än optimala sådana.
Om man sedan ska diskutera eventuella problem i röstskådespeleriet så handlar givetvis det mesta om resurser, inte att skådespelarna i sig är sämre. Tvärtom så finns det betydligt färre dubbare i Sverige än i Japan eller USA, vilket innebär att många av de som håller på skaffar sig väldigt mycket erfarenhet på bara några år. Naturligtvis skapas det en oönskad upprepning, men utbudet av dubbare och bristen på ekonomiska resurser gör att detta är svårt att motverka, och egentligen bara kan mildras genom den nuvarande metoden; erfarna, mångfacetterade röstskådespelare som kan göra ett flertal roller och ändå undvika att skapa förvirring.
Det svenska dubbningsgardet får oförtjänt mycket kritik och de problem som svenska animefanatiker har med dubbningarna bör allt som oftast istället riktas mot problem som censur och logiska, olösliga problem som kulturkrockar och brist på ekonomiska resurser.
Rappers Delight
En låt alla känner till. Nästan en kvart lång, eller som det känns efter att ha hört låten; en kvart kort. Rappers Delight var en perfekt inledning på en musikgenre, en verklig skjuts i rätt riktning. Låten är solklart en danslåt och har ett antal olika ämnen men framförallt handlar det om skryt om sig själv, något som kanske inte var helt vanligt före rappens intåg.
Folk vill få Rappers Delight till att vara den första rap-inspelningen någonsin men det stämmer inte. Fatback släppte singeln "You're My Candy Sweet" på Spring Records. Låten fick inte mycket uppmärksamhet, men b-sidan "King Tim III (Personality Jock)" spelades ganska flitigt av radiostationerna.
Rappers Delight spelades in av Sugarhill Gang på Sugar Hill Records. Gruppen var splitterny efter att Sugar Hill Records grundare Sylvia Robinson observerat att hennes barn fattat tycke för emceeingen som utövades i parker runt om i landet. Lite snabbt sattes en crew ihop, Wonder Mike var en kompis till familjen, då sextonårige Master Gee anordnade en audition för att visa upp sig själv. Big Bank Hank var dock en betydligt mer speciell historia. Big Bank Hank höll till i diverse klubbar och var manager för en numera legendarisk hiphopgrupp kallad Cold Crush Brothers. Sylvia Robinson hörde honom rimma medan han jobbade på en pizzeria i New Jersey. Big Bank Hank fick erbjudandet att hoppa på och givetvis sade han ja - men det fanns ett problem, rimmen var inte hans. De tillhörde Grandmaster Caz, på den tiden känd som Casanova Fly. Hank frågade om han fick använda rimmen och Caz sa att han kunde använda vad han ville, bara han fick kompensation för det vid ett senare tillfälle om låten skulle gå bra. Caz fick aldrig någon ekonomisk kompensation.
Apropå stölder, eller lån, så använde sig The Shadows av orden "What you hear is not a test" långt före Wonder Mike yttrade de numera så bekanta orden i Rappers Delight. Faktum är att betydligt mer än vad vi tidigare nämnt mycket väl kan ha varit stulet från folk på gatorna. Versen Big Bank Hank lånade av Caz räknas som en av de mest genialiska genom tiderna, och den handlar om när Hank/Caz charmade reportern Lois Lane (Stålmannens flickvän). Hur vet man då att Hank lånat text från Caz? Jo, Hank bokstaverar C.A.S.A.N.O.V.A. F.L.Y. tidigt i låten, och det var som sagt Caz namn.
Beatet är inte något Sugarhill Gang byggde själva heller, utan det är i grund och botten en version av Chics Good Times. Nile Rodgers som gjorde originalet krediterades inte för sitt verk på de första versionerna av singeln, men det rättades till i efterhand.
När singeln släpptes blev den dock ingen omedelbar succé, bland annat p.g.a. fakumet att låten var 15 minuter lång (kortades ner efter tag, lagom till musikvideon). Efter någon vecka nappade dock en större radiostation, WESL, och radiostationens telefonlinjer var upptagna i tolv timmar framöver med folk som hade berömmande ord, frågor och önskningar. Inte bara vanliga människor blev förvånade utan även Hiphopvärlden blev fundersam. Det var inte helt otänkbart att rap skulle börja spelas på radio, men att Sugarhill Gang skulle vara först vara oväntat. De var som sagt relativt okända för Hiphoparna. Den generella gissningen var nog att Kurtis Blow, som samtidigt spelade in sin första skiva, skulle bli först, och om inte så skulle Cold Crush Brothers lyckas få in något på radion, eller kanske Grandmaster Flash. Så blev det dock inte.
Rappers Delight blev en ohygglig succé och har sålt två miljoner exemplar samt spelats på radio ett otal gånger. Dessutom har artisterna levt vidare på succén ända sedan dess, och man kan väl helt enkelt säga att låten livnärt dem och deras familjer.
Folk vill få Rappers Delight till att vara den första rap-inspelningen någonsin men det stämmer inte. Fatback släppte singeln "You're My Candy Sweet" på Spring Records. Låten fick inte mycket uppmärksamhet, men b-sidan "King Tim III (Personality Jock)" spelades ganska flitigt av radiostationerna.
Rappers Delight spelades in av Sugarhill Gang på Sugar Hill Records. Gruppen var splitterny efter att Sugar Hill Records grundare Sylvia Robinson observerat att hennes barn fattat tycke för emceeingen som utövades i parker runt om i landet. Lite snabbt sattes en crew ihop, Wonder Mike var en kompis till familjen, då sextonårige Master Gee anordnade en audition för att visa upp sig själv. Big Bank Hank var dock en betydligt mer speciell historia. Big Bank Hank höll till i diverse klubbar och var manager för en numera legendarisk hiphopgrupp kallad Cold Crush Brothers. Sylvia Robinson hörde honom rimma medan han jobbade på en pizzeria i New Jersey. Big Bank Hank fick erbjudandet att hoppa på och givetvis sade han ja - men det fanns ett problem, rimmen var inte hans. De tillhörde Grandmaster Caz, på den tiden känd som Casanova Fly. Hank frågade om han fick använda rimmen och Caz sa att han kunde använda vad han ville, bara han fick kompensation för det vid ett senare tillfälle om låten skulle gå bra. Caz fick aldrig någon ekonomisk kompensation.
Apropå stölder, eller lån, så använde sig The Shadows av orden "What you hear is not a test" långt före Wonder Mike yttrade de numera så bekanta orden i Rappers Delight. Faktum är att betydligt mer än vad vi tidigare nämnt mycket väl kan ha varit stulet från folk på gatorna. Versen Big Bank Hank lånade av Caz räknas som en av de mest genialiska genom tiderna, och den handlar om när Hank/Caz charmade reportern Lois Lane (Stålmannens flickvän). Hur vet man då att Hank lånat text från Caz? Jo, Hank bokstaverar C.A.S.A.N.O.V.A. F.L.Y. tidigt i låten, och det var som sagt Caz namn.
Beatet är inte något Sugarhill Gang byggde själva heller, utan det är i grund och botten en version av Chics Good Times. Nile Rodgers som gjorde originalet krediterades inte för sitt verk på de första versionerna av singeln, men det rättades till i efterhand.
När singeln släpptes blev den dock ingen omedelbar succé, bland annat p.g.a. fakumet att låten var 15 minuter lång (kortades ner efter tag, lagom till musikvideon). Efter någon vecka nappade dock en större radiostation, WESL, och radiostationens telefonlinjer var upptagna i tolv timmar framöver med folk som hade berömmande ord, frågor och önskningar. Inte bara vanliga människor blev förvånade utan även Hiphopvärlden blev fundersam. Det var inte helt otänkbart att rap skulle börja spelas på radio, men att Sugarhill Gang skulle vara först vara oväntat. De var som sagt relativt okända för Hiphoparna. Den generella gissningen var nog att Kurtis Blow, som samtidigt spelade in sin första skiva, skulle bli först, och om inte så skulle Cold Crush Brothers lyckas få in något på radion, eller kanske Grandmaster Flash. Så blev det dock inte.
Rappers Delight blev en ohygglig succé och har sålt två miljoner exemplar samt spelats på radio ett otal gånger. Dessutom har artisterna levt vidare på succén ända sedan dess, och man kan väl helt enkelt säga att låten livnärt dem och deras familjer.
Lasse Kinchs liv
Det är inte lätt att vara Lasse Kinch. Åldern börjar ta ut sin rätt och folk beter sig konstigt mot honom om dagarna. Den här lördagen vaknade han vid åttatiden. Fredagen hade varit lugn och skön, för Lasses två vänner upptäckte för några år sedan att om man gör rösterna ljusare (genom att pitcha) i Djungelboken-låten där Baloo har sex med Mowgli, så låter Baloo precis som Lasse Kinch. Förståeligt nog har Kinkys vänner haft svårt att acceptera detta, och sedan dess har han blivit kallad för sådant som "svinpäls".
Tommy Engstrand, en av Kinkys gamla kompisar, googlade en gång efter Lasse Kinch-bilder i... privat syfte, och då fann han snabbt en bild från Sveriges Radios hemsida där Kinch sitter och ser ut precis som Bo Landin, ni vet den där naturgubben som först syntes varje vecka i tv och sedan bara försvann, vilket sedermera resulterat i att Skansen-Jonas tvingas sjukskriva sig av all stress.
Kinch sitter och dricker sitt kaffe hemma i sin lägenhet i Stockholm. Han sippar lite på kaffet, tycker att det smakar mumma. Han bor på Södermalm tillsammans med sig själv och sin katt Lennart (efter Hyland), och det förvånar knappast någon. Varken att han är ensam eller att han bor på Södermalm - han är ju bajare in i själen, för det är ett lag som är precis lika mysigt som han själv. Utan några barn att försörja har han under åren haft råd med ett par andra lägenheter i staden dit han kan gå om han skulle glömma vägen hem till Södern. Samtliga lägenheterna har god utsikt över var Hammarby än kan tänkas träna. Ibland sitter han och tittar på träningarna. Oftast har han inga byxor på sig. Inga kalsonger heller.
Men den här dagen är han i sin gamla härliga lägenhet. Han tittar på klockan. 9. Det börjar bli dags att åka till Erik Dahlbergsgatan för att sända lite härlig färgtelevision, som Lasse kallar det. I bilen gör han sin research. Rasmus Lindgren spelar i Ajax och Kennedy också. En massa svenskar spelare i Feyenoord på 20-talet. Ok, det är nog allt, tänker han och kliver ur sin bil.
Sedan väntar gemensam frukost tillsammans med Tommy Engstrand och Åke Unger, en duo han numera bara pratar med på jobbet. Engstrand upptäckte Bo Landin-liknelsen och Unger blev trött på att Kinch ringde varje natt bara för att säga.
- HÄHÄHÄHÄHÄ, innan han la på.
Engstrand gillar att dricka läsk till frukost, men han kallar det lemonad. All läsk har frätt sönder hans mun, vilket gör att man inte längre på något vis kan förstå vad han säger, men det gör ingenting. Detta vet Viasat-ledningen om, men de bryr sig inte riktigt. Det är bättre att inte veta vad han säger än att veta det, resonerar man, och har då konkurrenternas Arne Hegerfors i åtanke. Åke Unger håller på Djurgården och är därför troligtvis typ 14, men han pratar gärna inte om sin ålder eftersom han innerst inne vet att Chris Härenstam är hälften så gammal och dubbelt så bra.
Lasse knaprar på en baguette. Glenn Hysén, den gamle skojaren, har dränkt baguetten i sin urin, men Åke Unger säger ingenting medan Tommy Engstrand antagligen glömt bort det. Henrik Strömblad, som också jobbar den här dagen, har lovat Glenn att han ska hålla koll på hur Lasse reagerar, men tyvärr är han alldeles för uppe i att göra vid Johan Mjällbys hår inför sändning.
En grej som Lasse gör innan matcherna börjar är att han går och säger hej till alla sina medarbetare. Han önskar dem lycka till och delar ut sina hemmagjorda kanelbullar som alla uppskattar. I dag är inget undantag, men vad hans medarbetare inte ser är att Lasse då och då stannar till mitt i korridoren, ser till att ingen är i närheten, och sedan yttrar han ett ångestfyllt "hjälp mig", innan han går vidare.
Fem minuter innan avspark tittar han runt lite på olika fotbollshemsidor för att se hur tugget går. Han tänker att det här är fan livet, man borde vara som Olof Lundh och dra in flera miljoner om året på att trycka F5 i direktsänd tv.
Lasse ser över laguppställning. Han noterar att Feyenoord startar med en högerback som heter Leroy Fer men han vägrar tro på det. Det verkar mycket mer logiskt att han skulle heta Fer le Roy, eftersom det ju är helt vansinnigt att någon skulle heta Leroy medan Fer är tidernas vanligaste förnamn. I ett lag med spelare som Kevin, Tim, Roy och Jonathan verkar det inte mer än logiskt att ha en lirare som heter Fer.
Tidigt noterar alla att Ajax börjar klart bäst och Lasse är helt med på noterna. Alla spelare som gör något bra heter Rasmus Lindgren eller Kennedy Bakircioglu och det enda som sägs om Feyenoord egentligen är att Fer Le Roy är en riktig hejare och att det spelade svenskar där på 1400-talet. Någonstans lyckas han även få med att Jonathan de Guzman gjort landskamper för Kanada.
Det har han inte.
Kinch berättar också att han knappt sett Rasmus Lindgren i Groningen. Av någon anledning tappar man inte hakan.
Ajax dominerar, gör 1-0, gör 2-0 och Lasse klagar över det dåliga playoffsystemet i Holland och vi håller alla med, innan han lanserar det banbrytande avslöjandet att Holland kanske bara får en kvalplats till nästa år, något vi alla vet är fel och skitsnack. Möjligen till nästa år igen. Lasse sippar lite kaffe och matchen går till halvtid.
I halvtid försöker han få tiden att gå på sitt eget vis. Han lyssnar på Die Hard 2-soundtracket, rappar lite eftersom han tror att under reklampauser så kan inte heller någon i Viasat-huset höra honom. Men det kan dem.
"Now brothers and sister, were hit today
That it is no mystery
I mean life is a battle for power, especially American History
You cant go anywhere in the country, or the world in matter of fact
Without hearing us talking about power, and hos it needs to be coloured black
But are you really ready for black power?"
Kinch rimmar illa, men skyller för sig själv på att det är Gary Byrds gamla låt som är knasigt upplagd. Kanske borde han förstått att det var en funklåt eftersom den gjordes innan hiphopen uppfanns. Korkat, säger han för sig själv och alla som hör honom skrattar gott vilket han naturligtvis aldrig får veta.
Andra halvlek sparkas igång och bollen hinner knappt ens spelas igång innan Lasse Kinch får ett omotiverat vredesutbrott och säger att Giovanni van Bronckhorst minsann borde kallas för Svinpäls, men se nej det går inte, för jag har redan gett honom smeknamnet Die Hard 2. Lasse Kinch konstaterar sedan att Rommedahl är en fegis eftersom han försöker låta bli att bli sparkad i huvudet. Klaas-Jan Huntelaar beter sig inte som en kapten, tycker han och det kanske man kan hålla med om men Kinch är inte riktigt klar, han måste såga alla andra spelare utom just Kennedy och Rasmus Lindgren.
- Stekelenburg är en jävla jude, John Heitinga har samma frisyr som den eländigt tunnhårige Gabri, Denny Landzaat köptes för stora pengar och skjuter dåligt, Tim de Cler verkar inte helt frisk, Suarez misslyckas med allting och alla andra våldtar fädrar och alla är dåliga och hemska utom min kära lilla Kennedy och min underbara söta Rasmus Lindgren, tycker jag mig höra honom säga. Ibland maskerar han det väl, men det är så han menar.
Så småningom tar matchen slut och Lasse noterar som vanligt att alla är på vansinnigt gott humör. Sedan han går han hem och sätter sig på sin stol och väntar på nya härliga uppgifter. "Jag ska aldrig gå i pension", tänker han och tittar på sin stora Tommy Engstrand-affisch.
- Arne, säger han.
Tommy Engstrand, en av Kinkys gamla kompisar, googlade en gång efter Lasse Kinch-bilder i... privat syfte, och då fann han snabbt en bild från Sveriges Radios hemsida där Kinch sitter och ser ut precis som Bo Landin, ni vet den där naturgubben som först syntes varje vecka i tv och sedan bara försvann, vilket sedermera resulterat i att Skansen-Jonas tvingas sjukskriva sig av all stress.
Kinch sitter och dricker sitt kaffe hemma i sin lägenhet i Stockholm. Han sippar lite på kaffet, tycker att det smakar mumma. Han bor på Södermalm tillsammans med sig själv och sin katt Lennart (efter Hyland), och det förvånar knappast någon. Varken att han är ensam eller att han bor på Södermalm - han är ju bajare in i själen, för det är ett lag som är precis lika mysigt som han själv. Utan några barn att försörja har han under åren haft råd med ett par andra lägenheter i staden dit han kan gå om han skulle glömma vägen hem till Södern. Samtliga lägenheterna har god utsikt över var Hammarby än kan tänkas träna. Ibland sitter han och tittar på träningarna. Oftast har han inga byxor på sig. Inga kalsonger heller.
Men den här dagen är han i sin gamla härliga lägenhet. Han tittar på klockan. 9. Det börjar bli dags att åka till Erik Dahlbergsgatan för att sända lite härlig färgtelevision, som Lasse kallar det. I bilen gör han sin research. Rasmus Lindgren spelar i Ajax och Kennedy också. En massa svenskar spelare i Feyenoord på 20-talet. Ok, det är nog allt, tänker han och kliver ur sin bil.
Sedan väntar gemensam frukost tillsammans med Tommy Engstrand och Åke Unger, en duo han numera bara pratar med på jobbet. Engstrand upptäckte Bo Landin-liknelsen och Unger blev trött på att Kinch ringde varje natt bara för att säga.
- HÄHÄHÄHÄHÄ, innan han la på.
Engstrand gillar att dricka läsk till frukost, men han kallar det lemonad. All läsk har frätt sönder hans mun, vilket gör att man inte längre på något vis kan förstå vad han säger, men det gör ingenting. Detta vet Viasat-ledningen om, men de bryr sig inte riktigt. Det är bättre att inte veta vad han säger än att veta det, resonerar man, och har då konkurrenternas Arne Hegerfors i åtanke. Åke Unger håller på Djurgården och är därför troligtvis typ 14, men han pratar gärna inte om sin ålder eftersom han innerst inne vet att Chris Härenstam är hälften så gammal och dubbelt så bra.
Lasse knaprar på en baguette. Glenn Hysén, den gamle skojaren, har dränkt baguetten i sin urin, men Åke Unger säger ingenting medan Tommy Engstrand antagligen glömt bort det. Henrik Strömblad, som också jobbar den här dagen, har lovat Glenn att han ska hålla koll på hur Lasse reagerar, men tyvärr är han alldeles för uppe i att göra vid Johan Mjällbys hår inför sändning.
En grej som Lasse gör innan matcherna börjar är att han går och säger hej till alla sina medarbetare. Han önskar dem lycka till och delar ut sina hemmagjorda kanelbullar som alla uppskattar. I dag är inget undantag, men vad hans medarbetare inte ser är att Lasse då och då stannar till mitt i korridoren, ser till att ingen är i närheten, och sedan yttrar han ett ångestfyllt "hjälp mig", innan han går vidare.
Fem minuter innan avspark tittar han runt lite på olika fotbollshemsidor för att se hur tugget går. Han tänker att det här är fan livet, man borde vara som Olof Lundh och dra in flera miljoner om året på att trycka F5 i direktsänd tv.
Lasse ser över laguppställning. Han noterar att Feyenoord startar med en högerback som heter Leroy Fer men han vägrar tro på det. Det verkar mycket mer logiskt att han skulle heta Fer le Roy, eftersom det ju är helt vansinnigt att någon skulle heta Leroy medan Fer är tidernas vanligaste förnamn. I ett lag med spelare som Kevin, Tim, Roy och Jonathan verkar det inte mer än logiskt att ha en lirare som heter Fer.
Tidigt noterar alla att Ajax börjar klart bäst och Lasse är helt med på noterna. Alla spelare som gör något bra heter Rasmus Lindgren eller Kennedy Bakircioglu och det enda som sägs om Feyenoord egentligen är att Fer Le Roy är en riktig hejare och att det spelade svenskar där på 1400-talet. Någonstans lyckas han även få med att Jonathan de Guzman gjort landskamper för Kanada.
Det har han inte.
Kinch berättar också att han knappt sett Rasmus Lindgren i Groningen. Av någon anledning tappar man inte hakan.
Ajax dominerar, gör 1-0, gör 2-0 och Lasse klagar över det dåliga playoffsystemet i Holland och vi håller alla med, innan han lanserar det banbrytande avslöjandet att Holland kanske bara får en kvalplats till nästa år, något vi alla vet är fel och skitsnack. Möjligen till nästa år igen. Lasse sippar lite kaffe och matchen går till halvtid.
I halvtid försöker han få tiden att gå på sitt eget vis. Han lyssnar på Die Hard 2-soundtracket, rappar lite eftersom han tror att under reklampauser så kan inte heller någon i Viasat-huset höra honom. Men det kan dem.
"Now brothers and sister, were hit today
That it is no mystery
I mean life is a battle for power, especially American History
You cant go anywhere in the country, or the world in matter of fact
Without hearing us talking about power, and hos it needs to be coloured black
But are you really ready for black power?"
Kinch rimmar illa, men skyller för sig själv på att det är Gary Byrds gamla låt som är knasigt upplagd. Kanske borde han förstått att det var en funklåt eftersom den gjordes innan hiphopen uppfanns. Korkat, säger han för sig själv och alla som hör honom skrattar gott vilket han naturligtvis aldrig får veta.
Andra halvlek sparkas igång och bollen hinner knappt ens spelas igång innan Lasse Kinch får ett omotiverat vredesutbrott och säger att Giovanni van Bronckhorst minsann borde kallas för Svinpäls, men se nej det går inte, för jag har redan gett honom smeknamnet Die Hard 2. Lasse Kinch konstaterar sedan att Rommedahl är en fegis eftersom han försöker låta bli att bli sparkad i huvudet. Klaas-Jan Huntelaar beter sig inte som en kapten, tycker han och det kanske man kan hålla med om men Kinch är inte riktigt klar, han måste såga alla andra spelare utom just Kennedy och Rasmus Lindgren.
- Stekelenburg är en jävla jude, John Heitinga har samma frisyr som den eländigt tunnhårige Gabri, Denny Landzaat köptes för stora pengar och skjuter dåligt, Tim de Cler verkar inte helt frisk, Suarez misslyckas med allting och alla andra våldtar fädrar och alla är dåliga och hemska utom min kära lilla Kennedy och min underbara söta Rasmus Lindgren, tycker jag mig höra honom säga. Ibland maskerar han det väl, men det är så han menar.
Så småningom tar matchen slut och Lasse noterar som vanligt att alla är på vansinnigt gott humör. Sedan han går han hem och sätter sig på sin stol och väntar på nya härliga uppgifter. "Jag ska aldrig gå i pension", tänker han och tittar på sin stora Tommy Engstrand-affisch.
- Arne, säger han.
NBA 08
Basket i Norden
Jag ska öppet och villigt erkänna att jag inte kan ett skit om basket. Visst, jag har hört talas om Magic Johnson och Michael Jordan, men jag har nog aldrig sett en hel match. Mina åsikter i den här artikeln grundar sig alltså inte särskilt mycket på hur verklighetstroget spelet är, utan snarare hur bra det är rent spelmässigt. Som det ska vara, med andra ord.
För något år sedan recenserade jag en tidigare årgång, tror jag (det kan ha varit EAs NBA-serie). Jag har ett minne av att det var ganska skoj men något svårbegripligt eftersom att någon skickade mig en version som var franskspråkig och som förblev franskspråkig vad man än gjorde. Basket på franska är ungefär som om Peter Haber skulle spela våldtäktsman i en Beck-film, det går inte riktigt för sig.
NBA 08 är dock all-american, through and through. Jag drog igång en match lite snabbt, kommer inte ihåg vilka lag. Det ena laget hade grönaktiga tröjor medan deras motståndare hade mer rödaktiga. Inledningsvis var jag ganska förvirrad, då jag inte kollat upp kontrollen än, och motståndarna trampade ner mig rejält. När matchen så småningom tog slut kände jag mig dock fullärd, eller ja, så fullärd en svensk nu kan bli inom basket.
Het skottmätare
Något jag har för mig saknades eller fungerade illa på det NBA-spelet jag senast spelade var skottmätaren. Nu är det dock en viktig och bra funktion som jag inte gärna hade klarat mig utan. Precis som i alla bra sportspel krävs det lite känsla i handen för att få rätt hårdhet på kastet, men även om jag förlorade med rejäla siffror måste jag nog påstå att jag lärde mig behärska skjutandet ganska bra.
I vissa lägen saknade jag möjligheten att göra något riktigt flådigt, förvisso fanns det två sorters passningar, en ful och en mindre ful, men det fanns lägen då jag önskat att det funnits möjlighet att verkligen genomborra försvaret. Kanske gör man inte så i basket, jag vet inte riktigt.
Bland de andra spellägena har vi de numera sportspelssammanhang obligatoriska lägena. Onlinespelandet funkade fint och fränt och fräscht. Inget lagg och hyggliga motståndare, kanske för att de vann varenda match utan att jag hade minsta möjlighet att göra någonting åt det. Som gammal manager-människa var dock säsongsläget mest lockande. Tyvärr visar det sig lida av en del barnsjukdomar och det är heller inte helt lätt att navigera runt sig. All in all är det ändå helt okej, och stämningen är faktiskt lite bertåkevargsk på sätt och vis. Jag skulle gärna vilja berätta hur jag menar då, men det är svårt. Stämningen är laddad, men ändå mysig, skulle nog tomtefar säga.
När det kommer till ljud och grafik är Sony som vanligt oklanderliga. Kommentatorerna är utmärkta och grafiken är dejlig, och allt annat hade varit en skräll.
Slutsats
Snabbt summerat: jag är inte särskilt imponerad eller besviken. NBA 08 är med all sannolikhet ett dugligt spel för basketentusiasterna, men jag tror inte ens att de allra största fanatikerna kommer att orka spela det här när värmen och grillfesterna dundrar in över landet.
Jag ska öppet och villigt erkänna att jag inte kan ett skit om basket. Visst, jag har hört talas om Magic Johnson och Michael Jordan, men jag har nog aldrig sett en hel match. Mina åsikter i den här artikeln grundar sig alltså inte särskilt mycket på hur verklighetstroget spelet är, utan snarare hur bra det är rent spelmässigt. Som det ska vara, med andra ord.
För något år sedan recenserade jag en tidigare årgång, tror jag (det kan ha varit EAs NBA-serie). Jag har ett minne av att det var ganska skoj men något svårbegripligt eftersom att någon skickade mig en version som var franskspråkig och som förblev franskspråkig vad man än gjorde. Basket på franska är ungefär som om Peter Haber skulle spela våldtäktsman i en Beck-film, det går inte riktigt för sig.
NBA 08 är dock all-american, through and through. Jag drog igång en match lite snabbt, kommer inte ihåg vilka lag. Det ena laget hade grönaktiga tröjor medan deras motståndare hade mer rödaktiga. Inledningsvis var jag ganska förvirrad, då jag inte kollat upp kontrollen än, och motståndarna trampade ner mig rejält. När matchen så småningom tog slut kände jag mig dock fullärd, eller ja, så fullärd en svensk nu kan bli inom basket.
Het skottmätare
Något jag har för mig saknades eller fungerade illa på det NBA-spelet jag senast spelade var skottmätaren. Nu är det dock en viktig och bra funktion som jag inte gärna hade klarat mig utan. Precis som i alla bra sportspel krävs det lite känsla i handen för att få rätt hårdhet på kastet, men även om jag förlorade med rejäla siffror måste jag nog påstå att jag lärde mig behärska skjutandet ganska bra.
I vissa lägen saknade jag möjligheten att göra något riktigt flådigt, förvisso fanns det två sorters passningar, en ful och en mindre ful, men det fanns lägen då jag önskat att det funnits möjlighet att verkligen genomborra försvaret. Kanske gör man inte så i basket, jag vet inte riktigt.
Bland de andra spellägena har vi de numera sportspelssammanhang obligatoriska lägena. Onlinespelandet funkade fint och fränt och fräscht. Inget lagg och hyggliga motståndare, kanske för att de vann varenda match utan att jag hade minsta möjlighet att göra någonting åt det. Som gammal manager-människa var dock säsongsläget mest lockande. Tyvärr visar det sig lida av en del barnsjukdomar och det är heller inte helt lätt att navigera runt sig. All in all är det ändå helt okej, och stämningen är faktiskt lite bertåkevargsk på sätt och vis. Jag skulle gärna vilja berätta hur jag menar då, men det är svårt. Stämningen är laddad, men ändå mysig, skulle nog tomtefar säga.
När det kommer till ljud och grafik är Sony som vanligt oklanderliga. Kommentatorerna är utmärkta och grafiken är dejlig, och allt annat hade varit en skräll.
Slutsats
Snabbt summerat: jag är inte särskilt imponerad eller besviken. NBA 08 är med all sannolikhet ett dugligt spel för basketentusiasterna, men jag tror inte ens att de allra största fanatikerna kommer att orka spela det här när värmen och grillfesterna dundrar in över landet.
Hiphop-Bogdan
I ett övergivet vandrarhem utanför Lund bor det sedan ett par år tillbaka ett antal östeuropeér som drivits bort från sina respektive hemländer på grund av fattigdom och hemlöshet. På det tidigare vandrarhemmets ovanvåning bor i skrivande stund sex personer som alla har en olycklig och tuff bakgrund. Endast en, 22-årige Bogdan, talar svenska.
- Det är ett handikapp för många att inte kunna språket. Jag har alltid haft en talang för att lära mig nya språk, men det är ju inte alla som har det, säger han där han sitter i den övervuxna trädgården.
Hiphop har sedan begynnelsen ansetts vara den svages musik. I USA var det samhällets bottenskikt som startade hela rörelsen, och i Sverige är det rappare från de fattiga förorterna som dominerar i radion. Hiphopen har inspirerat otaliga människor som lever eller levt i fattiga förhållanden. Musiken har motiverat dem att inte ge upp, att fortsätta kämpa för ett drägligt liv. För Bogdan har det inte fungerat ännu.
- Livet är bullshit. Jag föddes i Rumänien, sen flyttade jag till Sverige, sen tillbaka till Rumänien och sen till Italien och nu till Sverige igen. Ännu ger jag inte upp.
Bogdan flyttade till Sverige för första gången vid tretton års ålder. Han berättar att när han var liten var människor ofta väldigt hjälpsamma och öppna, men nu när han trots sin relativt unga ålder ändå är en vuxen man så är människor inte lika öppna längre. Han ses som en knarkare som bara snackar skit hela tiden, säger han, och det är inte särskilt lätt att få jobb heller.
Hiphopen har hjälpt honom mycket. Han säger själv att det egentligen bara är tre saker som gör att han vill fortsätta leva; Gud, som är den ende som lyssnar på honom, hiphopen som inspirerar honom och marijuanan som tar honom bort från all jävlighet om så bara för en stund.
- Varför tar du inte dina pengar och gör någonting vettigt med dem, frågar många, men de förstår inte. Det är inte så enkelt. Vill man ta sig igenom dagarna måste man åtminstone någon gång då och då få andas ut från stressen och oron. Får man chansen att glömma bort det bara för någon timme så tar man gärna den chansen. Det hade de flesta gjort om de varit i samma situation som jag.
Mele Mel sa en gång att riktiga gangstrar rappar inte. Riktiga gangstrar har inte råd, inte lust och framför allt inte tålamod nog att rappa. Bogdan tycker att även om hiphopen visserligen riktar sig mot det nedre samhällskiktet så känns det ändå inte riktigt som att den riktar sig mot just honom.
- Många av de mest populära artisterna säger sig ha haft en tuff bakgrund och så, men de allra flesta har alltid haft tak över huvudet och dessutom bor de i USA där det alltid finns möjligheter. Rumänien är ett fint land med trevliga människor men det är väldigt fattigt också.
Sambandet mellan droger och hiphopen ser Bogdan som någonting självklart.
- Det är klart. Har man det tufft och man går och oroar sig hela tiden så kan majan vara det enda som kan ge en välbehövlig paus i ens kämpande. Alkohol är för dyrt och är dessutom en tyngre drog. I Rumänien drack jag väldigt mycket hembränt och till slut blev jag såg dålig att jag fick opereras, säger Bogdan och pekar mot ett ärr på sin mage. Han fortsätter:
- Många som gör hiphopmusik har också haft det tufft och känt att majan är den enda utvägen. Dessutom har många fått sälja för att klara sig ekonomiskt. Jag tycker ofta att drogerna hyllas på ett ganska dåligt sätt. Jag tycker att rappare borde försöka lyfta fram mer varför det kan vara acceptabelt. Samhället förstår inte.
Sin egen framtid är han inte säker på. Han skulle gärna vilja hålla på med hiphop, men möjligheterna är begränsade.
- Det är klart, man måste kunna öva före man går in i en studio, och man måste ha väldigt mycket talang och dessutom pengar om man vill ha ett bra beat eller så. Jag kommer i alla fall inte ge upp ännu, sjuttio procent i min situation klarar sig inte, ytterligare tjugo procent lever så här resten av livet och det är de resterande tio procenten, de som lyckas, som jag vill vara.
Tills vidare är det dock bara en dröm för Bogdan.
Framtiden är oviss och den fuktskadade och till åren komna lokalen lär inte stå kvar i all evighet. Stora forskningsanläggningar planeras i närområdet och det är knappast säkert att det forna vandrarhemmet är aktuellt för bevaring. Om Bogdan lyckas skaffa sig ett drägligt liv eller om han får flytta återigen återstår att se.
- Det är ett handikapp för många att inte kunna språket. Jag har alltid haft en talang för att lära mig nya språk, men det är ju inte alla som har det, säger han där han sitter i den övervuxna trädgården.
Hiphop har sedan begynnelsen ansetts vara den svages musik. I USA var det samhällets bottenskikt som startade hela rörelsen, och i Sverige är det rappare från de fattiga förorterna som dominerar i radion. Hiphopen har inspirerat otaliga människor som lever eller levt i fattiga förhållanden. Musiken har motiverat dem att inte ge upp, att fortsätta kämpa för ett drägligt liv. För Bogdan har det inte fungerat ännu.
- Livet är bullshit. Jag föddes i Rumänien, sen flyttade jag till Sverige, sen tillbaka till Rumänien och sen till Italien och nu till Sverige igen. Ännu ger jag inte upp.
Bogdan flyttade till Sverige för första gången vid tretton års ålder. Han berättar att när han var liten var människor ofta väldigt hjälpsamma och öppna, men nu när han trots sin relativt unga ålder ändå är en vuxen man så är människor inte lika öppna längre. Han ses som en knarkare som bara snackar skit hela tiden, säger han, och det är inte särskilt lätt att få jobb heller.
Hiphopen har hjälpt honom mycket. Han säger själv att det egentligen bara är tre saker som gör att han vill fortsätta leva; Gud, som är den ende som lyssnar på honom, hiphopen som inspirerar honom och marijuanan som tar honom bort från all jävlighet om så bara för en stund.
- Varför tar du inte dina pengar och gör någonting vettigt med dem, frågar många, men de förstår inte. Det är inte så enkelt. Vill man ta sig igenom dagarna måste man åtminstone någon gång då och då få andas ut från stressen och oron. Får man chansen att glömma bort det bara för någon timme så tar man gärna den chansen. Det hade de flesta gjort om de varit i samma situation som jag.
Mele Mel sa en gång att riktiga gangstrar rappar inte. Riktiga gangstrar har inte råd, inte lust och framför allt inte tålamod nog att rappa. Bogdan tycker att även om hiphopen visserligen riktar sig mot det nedre samhällskiktet så känns det ändå inte riktigt som att den riktar sig mot just honom.
- Många av de mest populära artisterna säger sig ha haft en tuff bakgrund och så, men de allra flesta har alltid haft tak över huvudet och dessutom bor de i USA där det alltid finns möjligheter. Rumänien är ett fint land med trevliga människor men det är väldigt fattigt också.
Sambandet mellan droger och hiphopen ser Bogdan som någonting självklart.
- Det är klart. Har man det tufft och man går och oroar sig hela tiden så kan majan vara det enda som kan ge en välbehövlig paus i ens kämpande. Alkohol är för dyrt och är dessutom en tyngre drog. I Rumänien drack jag väldigt mycket hembränt och till slut blev jag såg dålig att jag fick opereras, säger Bogdan och pekar mot ett ärr på sin mage. Han fortsätter:
- Många som gör hiphopmusik har också haft det tufft och känt att majan är den enda utvägen. Dessutom har många fått sälja för att klara sig ekonomiskt. Jag tycker ofta att drogerna hyllas på ett ganska dåligt sätt. Jag tycker att rappare borde försöka lyfta fram mer varför det kan vara acceptabelt. Samhället förstår inte.
Sin egen framtid är han inte säker på. Han skulle gärna vilja hålla på med hiphop, men möjligheterna är begränsade.
- Det är klart, man måste kunna öva före man går in i en studio, och man måste ha väldigt mycket talang och dessutom pengar om man vill ha ett bra beat eller så. Jag kommer i alla fall inte ge upp ännu, sjuttio procent i min situation klarar sig inte, ytterligare tjugo procent lever så här resten av livet och det är de resterande tio procenten, de som lyckas, som jag vill vara.
Tills vidare är det dock bara en dröm för Bogdan.
Framtiden är oviss och den fuktskadade och till åren komna lokalen lär inte stå kvar i all evighet. Stora forskningsanläggningar planeras i närområdet och det är knappast säkert att det forna vandrarhemmet är aktuellt för bevaring. Om Bogdan lyckas skaffa sig ett drägligt liv eller om han får flytta återigen återstår att se.
Smoke
Mitt favoritverk av Paul Auster är sedan länge filmatiserat i form av filmen Smoke (1995), som har inslag av ganska många Auster-historier. 1990 skrev Paul Auster en julhistoria, Auggie Wren's Christmas Story om en cigarrbutiksägare (Auggie Wren) som varje dag klockan åtta på morgonen tar ett fotografi i sitt hörn av världen, nämligen en hörna i Brookyln. Wayne Wang läste berättelsen och frågade om han fick filmatisera den. Paul Auster sa att det gick bra om han fick själv fick blanda sig och det fick han.
Resultatet, Smoke, handlar om en otrolig massa saker, men filmens egentliga fokus skulle man kunna säger ligger i att det är speciellt att vara ospeciell. Alla filmens karaktärer är ytterst vanliga människor men som av ren otur (eller tur) får lite mer spänning i vardagen.
Auggie Wren's Christmas Story hade bara två riktiga karaktärer, Auggie Wren som alltså säljer cigarrer och Paul Auster själv som köper cigarrer och som får till uppgift att skriva en julnovell i Te Times. För att få det att funka som film har Paul Auster och Wayne Wang lagt till karaktärer och problem, varav ett fåtal kommer från andra Auster-berättelser. Den svarta pojken Thomas Cole blir filmens röda tråd då han i början stoppar en tankspridd Paul från att gå ut mitt i vägen. Paul erbjuder Thomas husrum, men Thomas avböjer.
En dag kommer dock Thomas hem till Paul. Med sig tar han ett problem storlek större men det tar tid innan det uppdadgas. När Paul efter att ha blivit störd i sitt arbete kör ut Thomas letar Thomas upp sin pappa som han inte träffat på åtskilliga år. Thomas ljuger dock och hävdar att han är någon annan, men ett kneg får han.
Det mesta av filmen, som är ganska dialogtung, utspelar sig i Auggies cigarrbutik, som är en samlingsplats för pratglada, röksugna människor i området. Detta framgår ännu tydligare i uppföljaren Blue in the Face med Jim Jarmush, Lou Reed, Michael J Fox m.fl..
Castingen är väldigt medveten i Smoke. Auggie Wren måste vara ganska gammal, rätt sliten men ändå väldigt karismatisk. 1995 fanns det egentligen inte så mycket att välja på. Antingen hade man kunnat ta en gubbe med en fruktansvärd skotsk brytning eller också kunde man ta Harvey Keitel, vilket man också gjorde. Keitel har dessutom Brooklyn-koppling, vilket är viktigt för Auster. Hans böcker utspelar sig alltid i Brooklyn, Smoke utspelar sig huvudsakligen i Brooklyn och Brooklyn är också ämnet i några dialoger samt i hela uppföljaren Blue in the Face.
Auster och Wang var också tvungna att hitta något som liknade en författare. Det är inte helt lätt att hitta en gubbe som ser sofistikerad ut utan att det blir klichéaktigt. Valet föll på William Hurt som visserligen kanske sett sin topp men som var van vid att göra komplexa karaktärer.
Den svarte killen från Brooklyns ghetto skulle vara ung nog att spela en 16-åring men erfaren nog att göra en stor roll. Återigen fick man titta i sitt eget bo och i Brooklyn hittade man Harold Perrineau som sedermera varit med i Oz, Matrix-filmerna och Lost. Som farsa till Thomas krävde man en skicklig skådespelare eftersom att scenen då farsan får veta vem Thomas är mycket väl hade kunnat bli översentimental och allmänt skitdålig med en kass skådespelare. Det finns inte särskilt många skickliga, svarta skådespelare över 35. Som tur var var Forest Whitaker sugen på att göra lite independent-film, och vips så var den rollen också tillsatt.
Precis som i Austers böcker ligger mycket fokus på dialogen och han har tillsammans med Wang finslipat varje detalj i manuset i det oändliga. Smoke är i ärlighetens namn snarast en bok på film än en bok som gjorts om till film, men att man lagt till vissa detaljer för att göra det mer spännande och flytande är naturligtvis en anpassning till den rörliga bildens konst.
För en otålig, oförståndig kan dialogen bli seg och tråkig precis som i en bok, men det är nog något lättare att ta till sig Smoke än att ta till sig en berättelse i textform. Konversationerna är kryddade och som sagt är ungefär bara 30-40% av Smoke med i Auggie Wren's Christmas Story. Nu när jag tänker på saken är det också intressant; det mesta av filmen är inte taget från berättelserna, bara karaktärerna och en del av handlingen, men ändå blir också det andra som en rörligbildbok. Där ser man verkligen vad som händer om en författare får fria tyglar att filmatisera en av sina böcker. Adaptionen kanske blir lidande, men istället har ett ganska unikt konstverk uppstått; filmboken, bokfilmen.
Resultatet, Smoke, handlar om en otrolig massa saker, men filmens egentliga fokus skulle man kunna säger ligger i att det är speciellt att vara ospeciell. Alla filmens karaktärer är ytterst vanliga människor men som av ren otur (eller tur) får lite mer spänning i vardagen.
Auggie Wren's Christmas Story hade bara två riktiga karaktärer, Auggie Wren som alltså säljer cigarrer och Paul Auster själv som köper cigarrer och som får till uppgift att skriva en julnovell i Te Times. För att få det att funka som film har Paul Auster och Wayne Wang lagt till karaktärer och problem, varav ett fåtal kommer från andra Auster-berättelser. Den svarta pojken Thomas Cole blir filmens röda tråd då han i början stoppar en tankspridd Paul från att gå ut mitt i vägen. Paul erbjuder Thomas husrum, men Thomas avböjer.
En dag kommer dock Thomas hem till Paul. Med sig tar han ett problem storlek större men det tar tid innan det uppdadgas. När Paul efter att ha blivit störd i sitt arbete kör ut Thomas letar Thomas upp sin pappa som han inte träffat på åtskilliga år. Thomas ljuger dock och hävdar att han är någon annan, men ett kneg får han.
Det mesta av filmen, som är ganska dialogtung, utspelar sig i Auggies cigarrbutik, som är en samlingsplats för pratglada, röksugna människor i området. Detta framgår ännu tydligare i uppföljaren Blue in the Face med Jim Jarmush, Lou Reed, Michael J Fox m.fl..
Castingen är väldigt medveten i Smoke. Auggie Wren måste vara ganska gammal, rätt sliten men ändå väldigt karismatisk. 1995 fanns det egentligen inte så mycket att välja på. Antingen hade man kunnat ta en gubbe med en fruktansvärd skotsk brytning eller också kunde man ta Harvey Keitel, vilket man också gjorde. Keitel har dessutom Brooklyn-koppling, vilket är viktigt för Auster. Hans böcker utspelar sig alltid i Brooklyn, Smoke utspelar sig huvudsakligen i Brooklyn och Brooklyn är också ämnet i några dialoger samt i hela uppföljaren Blue in the Face.
Auster och Wang var också tvungna att hitta något som liknade en författare. Det är inte helt lätt att hitta en gubbe som ser sofistikerad ut utan att det blir klichéaktigt. Valet föll på William Hurt som visserligen kanske sett sin topp men som var van vid att göra komplexa karaktärer.
Den svarte killen från Brooklyns ghetto skulle vara ung nog att spela en 16-åring men erfaren nog att göra en stor roll. Återigen fick man titta i sitt eget bo och i Brooklyn hittade man Harold Perrineau som sedermera varit med i Oz, Matrix-filmerna och Lost. Som farsa till Thomas krävde man en skicklig skådespelare eftersom att scenen då farsan får veta vem Thomas är mycket väl hade kunnat bli översentimental och allmänt skitdålig med en kass skådespelare. Det finns inte särskilt många skickliga, svarta skådespelare över 35. Som tur var var Forest Whitaker sugen på att göra lite independent-film, och vips så var den rollen också tillsatt.
Precis som i Austers böcker ligger mycket fokus på dialogen och han har tillsammans med Wang finslipat varje detalj i manuset i det oändliga. Smoke är i ärlighetens namn snarast en bok på film än en bok som gjorts om till film, men att man lagt till vissa detaljer för att göra det mer spännande och flytande är naturligtvis en anpassning till den rörliga bildens konst.
För en otålig, oförståndig kan dialogen bli seg och tråkig precis som i en bok, men det är nog något lättare att ta till sig Smoke än att ta till sig en berättelse i textform. Konversationerna är kryddade och som sagt är ungefär bara 30-40% av Smoke med i Auggie Wren's Christmas Story. Nu när jag tänker på saken är det också intressant; det mesta av filmen är inte taget från berättelserna, bara karaktärerna och en del av handlingen, men ändå blir också det andra som en rörligbildbok. Där ser man verkligen vad som händer om en författare får fria tyglar att filmatisera en av sina böcker. Adaptionen kanske blir lidande, men istället har ett ganska unikt konstverk uppstått; filmboken, bokfilmen.
Fear and Loathing at
Snart är det återigen dags för Nordic Games, spelmässan där det diskuteras spel och bjuds på öl. Jag var där redan förra året och då skrev jag följande rapport:
Min mamma väcker mig vid sju när hon ska gå till jobbet. Hennes tanke är att jag ska gå till skolan och ha nationella prov i engelska och lektioner i andra ämnen. Sedan en lång tid tillbaka är dock min tanke annorlunda, så jag somnar om när hon går. När jag vaknar timmen senare har solen gått upp rejält och det ser ut att bli en härlig dag. Synd bara att jag måste till världens fulaste stad, Malmö. Det är nämligen där Nordic Games 2007 hålls och som lundabo och spelskribent vore det en skam att inte åka dit, det är ju trots allt en ganska stor mässa för branschen.
Det tar dock lite tid att komma iväg. Det är mycket som ska med nämligen; mobiltelefon, pennor, anteckningsblock, kamera, cigariller, två huvudbonader, solglasögon, plånbok, pass och mp3-spelare. Två huvudbonader krävs av den enkla anledningen att den vita fiskehatten inte får plats på mitt huvud nu när håret vuxit sig långt. Som tur är kan man motarbeta håret genom att först duscha och sedan sätta på hatten direkt efter. Det funkade i alla fall ganska bra under första dagen, dag två är keps nog att föredra. Det bara känns så.
Annars blev det den vanliga munderingen. Shorts, skjorta och fleece i olika färger ackompanjerade av mina nya, gröna skor som vid dagens slut gett mig svidande skoskav. På tåget till Malmö försökte jag kommunicera med en person som jag trodde kanske var speljournalist. Han bad mig vara tyst eftersom han hade huvudvärk.
När tåget stannar vid stationen i Malmö infinner sig alltid en skräckblandad förtjusning. Man tänker att nu är jag här, i en riktig storstad, på ett stort uppdrag, samtidigt som den gråa och otroligt fula staden tornar upp sig framför en. Jag tar bussen till Västra Hamnen där mässan hålls i MalmöMässan. Alldeles intill ligger Turning Torso samt ett dussin ghettoaktiga byggnader med okänd funktion och ett par parkeringsplatser där folk åker skatebord.
I entrén får jag mitt presskort och jag kliver in i själva byggnaden. Det första som slår mig är att professionaliteten nu nått gamingvärlden. Överallt går folk nämligen omkring i svarta finkläder som gör att vi vanliga människor känner oss högt ovälkomna. Det roliga är att i alla fall hälften av de här kostymnissarna brinner för spel betydligt mycket mer än vad jag gör, trots att de på något sätt försöker dölja sin egen bakgrund och sina egna intressen. Som journalist - eller skribent eller vad ni än vill kalla det - bör jag ställa frågor och kritisera men kostymnissarna gör det väldigt svårt för mig genom att alienera sig på det här sättet.
Efter en stund börjar det bli enkelt att veta vad det står på olika människors kort bara genom att titta på dem. Utställarna, akademikerna och delegaterna har kostymer på sig. De slavande skoputsarna har blåa munderingar medan vi pressfolk ser ut lite hur vi vill. Det känns lite som att vi är mest öppna och personliga trots att det är vi som minst behöver vara det.
Den första talaren jag ser är Masaya Matsuura som dessvärre är helt obegriplig på grund av sin knackiga engelska. Hans assistent - vars namn jag glömt - visar en robothund som svarar på ljud från ett PC-keyboard. Därtill säger han en del obegripliga saker innan de båda avslutar med ett musikframträdande som påminde om det glada åttiotalet när Afrika Bambaataa med vänner gjorde electro-låtar med hemska röstförvrängare. Trots nostalgitrippen kan man inte säga annat än att Matsuuras framträdande var för dåligt.
Ett annat problem var maten. Före Matsuuras framträdande åt folk mat men eftersom det serverades rostbiff med någon skum ostgrej var jag helt enkelt tvungen att leta mig in mot centrum. Tillslut blev det en falafeltallrik från ett ställe vid namn “Matboden”. Det smakade visserligen skit men jag undvek i alla fall kostymnissematen. Min gode kollega Jocke, mer känd som Milliwayz, åt dock av vad som serverades. Nu tillhörde han visserligen mässans staff, men annars hade han allt fått pungsparkas för sin illojalitet mot antikostymnissegänget.
Något som frustrerade mig var den flintskalliga speljournalist som vandrade omkring tillsammans med någon kvinnlig fotograf. Hans jacka var skithäftig och det stod press på hans kort men jag lyckades aldrig läsa hans namn. Däremot såg han nog mitt eftersom han stirrade mot det första gången jag mötte honom. Han gav ifrån sig ett ansiktsuttryck som bäst kan tolkas som “ah, det är ett grottmongo - ferk off kid”. Eftersom han såg ut att vara lätt orolig eller irriterad när jag var i närheten vågade jag inte säga någonting till honom, något jag ångrade starkt efter första dagens mässande.
Efter Matsuuras rotvältska var det dags för en ny asiat. Joonmo Kwon klev upp i talarstolen och pratade god engelska. Han visade upp intressant statistik rörande den asiatiska onlinespelsmarknaden och berättade om hur framgångsrikt hans företag Nexon är. Han berättade att ett av deras spel fått ett sjusiffrigt antal nya spelare under bara den senaste månaden. Sedan frågade han skämtsamt hur många som bodde i Sverige, vilket möttes av applåder från de förståndiga och axelryckningar från somliga. Kwon berättade om Nexons spel och hur man gjorde för att få in pengar. Han berättade att det finns olika sätt att dra in pengar på; man kan fylla spelet med reklam (vilket Nexon gjort i något fall), man kan låta spelarna köpa föremål för riktiga pengar (intressant är att dekorativa föremål säljer bättre än funktionella) samt den gamla hederliga varianten att spelarna betalar en summa varje månad.
Några intressanta saker att nämna angående Nexon är att de utvecklade det första MMO-spelet i 3D i form av The Kingdom of the Winds som tydligen fortfarande ångar på. Bilspelet Kartrider är just det överlägset mest populära spelet i Sydkorea, som är en enormt viktig del av världsmarknaden. Var tredje korean äger ett exemplar av spelet där man naturligtvis kan köpa fordon för riktiga pengar, om jag förstått det rätt. Kwon var väldigt ärlig vilket gjorde hans ord intressanta och han hymlade inte med att det här handlar om pengar. Det största frågetecknet hos både honom och oss är dock hur man ska få in Nexon på den europeiska marknaden. Kwon hävdade att det stora problemet är de många språken som talas av få människor.
Dagens sista intressanta händelse var en paneldebatt om speljournalistik. En panel bestående av journalister från olika länder diskuterade olika ämnen men det fanns mycket kvar att diskutera när tiden tog slut. Thomas Puhas genomusla inledning där han inte kunde få fram ett enda argument till varför han inte ville kalla sig journalist gjorde att man förväntade sig en massa okunnigheter från olika håll men det bättrade på sig. Sveriges representant Susanne Möller fick inte mycket sagt men det hon sa var ganska bra. Dessvärre var hon överdrivet puttenuttig vilket jag också fick prov på efter debatten då ett par personer som ville ha mer snack gick fram och skulle fråga henne saker. Jocke sa några saker som jag vet att Susanne tycker är genomkorkat men hon bara flöt med i floden. Någon okänd snubbe kom fram och frågade om DN tänkte fortsätta satsa på spel i nuvarande format. Möller gav ett svar som verkade sådär lagom raktfram. Hon svarade antagligen med sanningen men undanhöll nog också något. När GONs lille rödbyxade Fredrik Schützer ställde ett par ganska kloka men rätt ointressanta och snälla frågor svarade Möller på ett sätt som lät oerhört korrekt och något intränat men återigen fick jag en känsla av att hon gav svar som hon mer tyckte lät bra än som verkligen var ärligheten themselves. Bara hon inte gör likadant när hon skriver recensioner. Schützer hade förresten en trendig hatt på sig och varken lät eller såg ut som ett rovdjur, vilket man hade kunnat förvänta sig med tanke på att de där GON-nissarna inte sällan är just rovdjur.
Efter paneldebatten där norske Snorre Bryne och Eurogamers-gubben verkade vettigast bjöds det på öl. Jag drack för mycket och vinglade runt bäst jag kunde. I mitt något berusade läge försökte jag hitta den flintskalliga speljournalisten med jackan men icke. Han tycktes ha gått hem eller någonting. Vem fan kan det ha varit?
Second day in ugly town, oh yes.
Jag tog på mig samma saker som jag hade dagen före, frånsett ett byte av underkläder, skor och huvudbonad. Dessutom plockade jag med mig en väska med cigariller och andra livsnödvändigheter. Eftersom 13.15-föreläsningarna hann börja före jag hann in genom portarna var jag tvungen att hitta på någonting annat så länge. Resultatet blev att jag helt enkelt lutade mig över ett bord och tog några fotografier. Två andra som sysselsatte sig med annat var vår svenska Carolina Klüft-liknande DN-journalist Susanne Möller som njöt av lite Snorre. Snorre Bryne, that is.
I dag var jag åtminstone mätt då jag ätit kebab på Saluhallen i Lund. Mättnaden gav mig energin att studera min omgivning i minsta detalj. En kille i Nvidia-båset såg ut att tycka synd om mig för att jag stod ensam. En snubbe som var oväntat lik kungen knatade också förbi. Men ingenstans, absolut ingenstans, kunde jag hitta min flintskalliga kille. Jag antog att han var inne och lyssnade på föreläsningen, så när folket strömmade ut ställde jag mig ett par meter från dörren. Ut kom Skägg-Love, Peter Ottsjö och en del andra människor varav vissa visserligen var flintskalliga, men ändå inte rätt.
Inte mycket att göra, ville jag tänka. Även om sanningen är att jag blev helt tokig. Måste. Hitta. Flintskallen. Efter en stunds intensivt letande bestämde jag mig för att ta en paus och istället titta på en föreläsning. Keiichi Yano pratade om att göra musikspel och det mest intressanta han tog upp var hur man anpassar ett spel så att det funkar även i Nordamerika och Europa. Det som var manliga cheerleaders i Japan är i Nordamerika och Europa istället agenter. Yano var väldigt rolig och sa många klockrena saker, bland annat berättade han om hur hans medarbetare reagerade när han berättade vad europeerna och nordamerikanerna ville ha. Yanos engelska var dessutom mycket bra.
Efter föreläsningen gick jag och gjorde ingenting (letade efter vår flintskallige vän) en stund. När jag skulle gå ut och röka en cigarill dök Skägg-Love upp.
- Bögneger, sa han inte, för han verkar inte vara någon kontroversiell typ.
Istället var det jag som började konversationen.
- Det är ju du med det ökända skägget!
Efter lite namedropping var det dags för mig att snacka lite sanningsenligt skit.
- Vad skriver du för? har jag för mig att Beppe-Love frågade.
- Gamingeye. Jävla skitsida. Fast jag tycker inte Gamereactor är så bra heller.
- Varför det? För mycket reklam? frågade Cornelis-Love och avslöjade i samma stund vad han själv ogillar med Gamereactor.
- Ja, det är väl mest det, sa jag, trots att jag nog ville säga att deras jävla kärringskvallerinriktning inte var så jävla haj den heller. Men för att undvika slagsmål med en stor, skäggig Malmö-bo fick jag hålla med honom om att de minsann producerar bra texter. Och det är väl sant i viss mån också, de kan ju skriva i alla fall. Mys-Loves kompis “Jag tror jag har kort-snaggat hår men jag har fel”-Petter hälsade också och vi utbytte några ord angående den flintskallige journalisten. Stereotypfarfar-Love och jag pratade lite om japanen vi nyss beskådat innan jag gick in för att leta efter lite skalle.
Jag noterade att folk var mindre uppklädda än dagen före. Kanske var det på grund av min lilla rapport här tidigare. Kanske var det av helt andra anledningar. Kanske har jag helt enkelt jävligt fel. För att fördriva tiden lite gick jag till Swedish Game Awards-bås, där jag skakade hand med ett par trevliga människor. Jag minns inga namn och orkar inte öppna min väska för det visitkort jag fick, men det var en herre som såg allmänt glad ut och hade ett långt, svart, krulligt hår. Hans utseende kändes väldigt bekant för mig så jag skakade hand med honom och påstod att jag minsann kände igen honom. Jag spelade två stycken spel varav ett var riktigt, riktigt bra. Toribash står det i mina anteckningar att det heter och det stämmer nog. Det är väldigt svårt att beskriva spelet så ni får gå in på dess hemsida och testa själva:
http://www.toribash.com/
Det andra spelet hette Switchball eller något liknande och var rätt kul men ingenting jag fastnade för på samma sätt som jag gjorde med Toribash. Vem behöver hasch när man har Toribash?
Efter att ha spelat bort en timme eller så var det dags för den avslutande paneldebatten angående nordisk spelutvecklings framtid. Vår svenske representant från Massive var pratvillig och glad men det var islänningen som sa klokast saker. Han omvände allting negativt till positivt. Han sa att man kunde se det som negativt att den isländska marknaden är för liten men att det var positivt att man istället fick hela världen som marknad. Och när någon uttryckte att bristen på nordiska spelutgivare var ett problem hävdade han motsatsen genom att säga att utgivare bara är i vägen ändå. På det hela taget en intressant debatt där normannen borde hållt käften.
På vägen hem åt jag på Burger King och reflekterade över vad jag sett under dagen. Eller faktum är att jag snarare funderade på vad jag inte sett. Hade jag missat den flintskallige mannen? Eller var han bara inte där? Nu i efterhand har det visat sig var Oskar Skog, och han var inte där dag två. Mysteriet är med andra ord löst, men det känns ungefär som att lösa Zelda med hjälp av GameFaqs.
Min mamma väcker mig vid sju när hon ska gå till jobbet. Hennes tanke är att jag ska gå till skolan och ha nationella prov i engelska och lektioner i andra ämnen. Sedan en lång tid tillbaka är dock min tanke annorlunda, så jag somnar om när hon går. När jag vaknar timmen senare har solen gått upp rejält och det ser ut att bli en härlig dag. Synd bara att jag måste till världens fulaste stad, Malmö. Det är nämligen där Nordic Games 2007 hålls och som lundabo och spelskribent vore det en skam att inte åka dit, det är ju trots allt en ganska stor mässa för branschen.
Det tar dock lite tid att komma iväg. Det är mycket som ska med nämligen; mobiltelefon, pennor, anteckningsblock, kamera, cigariller, två huvudbonader, solglasögon, plånbok, pass och mp3-spelare. Två huvudbonader krävs av den enkla anledningen att den vita fiskehatten inte får plats på mitt huvud nu när håret vuxit sig långt. Som tur är kan man motarbeta håret genom att först duscha och sedan sätta på hatten direkt efter. Det funkade i alla fall ganska bra under första dagen, dag två är keps nog att föredra. Det bara känns så.
Annars blev det den vanliga munderingen. Shorts, skjorta och fleece i olika färger ackompanjerade av mina nya, gröna skor som vid dagens slut gett mig svidande skoskav. På tåget till Malmö försökte jag kommunicera med en person som jag trodde kanske var speljournalist. Han bad mig vara tyst eftersom han hade huvudvärk.
När tåget stannar vid stationen i Malmö infinner sig alltid en skräckblandad förtjusning. Man tänker att nu är jag här, i en riktig storstad, på ett stort uppdrag, samtidigt som den gråa och otroligt fula staden tornar upp sig framför en. Jag tar bussen till Västra Hamnen där mässan hålls i MalmöMässan. Alldeles intill ligger Turning Torso samt ett dussin ghettoaktiga byggnader med okänd funktion och ett par parkeringsplatser där folk åker skatebord.
I entrén får jag mitt presskort och jag kliver in i själva byggnaden. Det första som slår mig är att professionaliteten nu nått gamingvärlden. Överallt går folk nämligen omkring i svarta finkläder som gör att vi vanliga människor känner oss högt ovälkomna. Det roliga är att i alla fall hälften av de här kostymnissarna brinner för spel betydligt mycket mer än vad jag gör, trots att de på något sätt försöker dölja sin egen bakgrund och sina egna intressen. Som journalist - eller skribent eller vad ni än vill kalla det - bör jag ställa frågor och kritisera men kostymnissarna gör det väldigt svårt för mig genom att alienera sig på det här sättet.
Efter en stund börjar det bli enkelt att veta vad det står på olika människors kort bara genom att titta på dem. Utställarna, akademikerna och delegaterna har kostymer på sig. De slavande skoputsarna har blåa munderingar medan vi pressfolk ser ut lite hur vi vill. Det känns lite som att vi är mest öppna och personliga trots att det är vi som minst behöver vara det.
Den första talaren jag ser är Masaya Matsuura som dessvärre är helt obegriplig på grund av sin knackiga engelska. Hans assistent - vars namn jag glömt - visar en robothund som svarar på ljud från ett PC-keyboard. Därtill säger han en del obegripliga saker innan de båda avslutar med ett musikframträdande som påminde om det glada åttiotalet när Afrika Bambaataa med vänner gjorde electro-låtar med hemska röstförvrängare. Trots nostalgitrippen kan man inte säga annat än att Matsuuras framträdande var för dåligt.
Ett annat problem var maten. Före Matsuuras framträdande åt folk mat men eftersom det serverades rostbiff med någon skum ostgrej var jag helt enkelt tvungen att leta mig in mot centrum. Tillslut blev det en falafeltallrik från ett ställe vid namn “Matboden”. Det smakade visserligen skit men jag undvek i alla fall kostymnissematen. Min gode kollega Jocke, mer känd som Milliwayz, åt dock av vad som serverades. Nu tillhörde han visserligen mässans staff, men annars hade han allt fått pungsparkas för sin illojalitet mot antikostymnissegänget.
Något som frustrerade mig var den flintskalliga speljournalist som vandrade omkring tillsammans med någon kvinnlig fotograf. Hans jacka var skithäftig och det stod press på hans kort men jag lyckades aldrig läsa hans namn. Däremot såg han nog mitt eftersom han stirrade mot det första gången jag mötte honom. Han gav ifrån sig ett ansiktsuttryck som bäst kan tolkas som “ah, det är ett grottmongo - ferk off kid”. Eftersom han såg ut att vara lätt orolig eller irriterad när jag var i närheten vågade jag inte säga någonting till honom, något jag ångrade starkt efter första dagens mässande.
Efter Matsuuras rotvältska var det dags för en ny asiat. Joonmo Kwon klev upp i talarstolen och pratade god engelska. Han visade upp intressant statistik rörande den asiatiska onlinespelsmarknaden och berättade om hur framgångsrikt hans företag Nexon är. Han berättade att ett av deras spel fått ett sjusiffrigt antal nya spelare under bara den senaste månaden. Sedan frågade han skämtsamt hur många som bodde i Sverige, vilket möttes av applåder från de förståndiga och axelryckningar från somliga. Kwon berättade om Nexons spel och hur man gjorde för att få in pengar. Han berättade att det finns olika sätt att dra in pengar på; man kan fylla spelet med reklam (vilket Nexon gjort i något fall), man kan låta spelarna köpa föremål för riktiga pengar (intressant är att dekorativa föremål säljer bättre än funktionella) samt den gamla hederliga varianten att spelarna betalar en summa varje månad.
Några intressanta saker att nämna angående Nexon är att de utvecklade det första MMO-spelet i 3D i form av The Kingdom of the Winds som tydligen fortfarande ångar på. Bilspelet Kartrider är just det överlägset mest populära spelet i Sydkorea, som är en enormt viktig del av världsmarknaden. Var tredje korean äger ett exemplar av spelet där man naturligtvis kan köpa fordon för riktiga pengar, om jag förstått det rätt. Kwon var väldigt ärlig vilket gjorde hans ord intressanta och han hymlade inte med att det här handlar om pengar. Det största frågetecknet hos både honom och oss är dock hur man ska få in Nexon på den europeiska marknaden. Kwon hävdade att det stora problemet är de många språken som talas av få människor.
Dagens sista intressanta händelse var en paneldebatt om speljournalistik. En panel bestående av journalister från olika länder diskuterade olika ämnen men det fanns mycket kvar att diskutera när tiden tog slut. Thomas Puhas genomusla inledning där han inte kunde få fram ett enda argument till varför han inte ville kalla sig journalist gjorde att man förväntade sig en massa okunnigheter från olika håll men det bättrade på sig. Sveriges representant Susanne Möller fick inte mycket sagt men det hon sa var ganska bra. Dessvärre var hon överdrivet puttenuttig vilket jag också fick prov på efter debatten då ett par personer som ville ha mer snack gick fram och skulle fråga henne saker. Jocke sa några saker som jag vet att Susanne tycker är genomkorkat men hon bara flöt med i floden. Någon okänd snubbe kom fram och frågade om DN tänkte fortsätta satsa på spel i nuvarande format. Möller gav ett svar som verkade sådär lagom raktfram. Hon svarade antagligen med sanningen men undanhöll nog också något. När GONs lille rödbyxade Fredrik Schützer ställde ett par ganska kloka men rätt ointressanta och snälla frågor svarade Möller på ett sätt som lät oerhört korrekt och något intränat men återigen fick jag en känsla av att hon gav svar som hon mer tyckte lät bra än som verkligen var ärligheten themselves. Bara hon inte gör likadant när hon skriver recensioner. Schützer hade förresten en trendig hatt på sig och varken lät eller såg ut som ett rovdjur, vilket man hade kunnat förvänta sig med tanke på att de där GON-nissarna inte sällan är just rovdjur.
Efter paneldebatten där norske Snorre Bryne och Eurogamers-gubben verkade vettigast bjöds det på öl. Jag drack för mycket och vinglade runt bäst jag kunde. I mitt något berusade läge försökte jag hitta den flintskalliga speljournalisten med jackan men icke. Han tycktes ha gått hem eller någonting. Vem fan kan det ha varit?
Second day in ugly town, oh yes.
Jag tog på mig samma saker som jag hade dagen före, frånsett ett byte av underkläder, skor och huvudbonad. Dessutom plockade jag med mig en väska med cigariller och andra livsnödvändigheter. Eftersom 13.15-föreläsningarna hann börja före jag hann in genom portarna var jag tvungen att hitta på någonting annat så länge. Resultatet blev att jag helt enkelt lutade mig över ett bord och tog några fotografier. Två andra som sysselsatte sig med annat var vår svenska Carolina Klüft-liknande DN-journalist Susanne Möller som njöt av lite Snorre. Snorre Bryne, that is.
I dag var jag åtminstone mätt då jag ätit kebab på Saluhallen i Lund. Mättnaden gav mig energin att studera min omgivning i minsta detalj. En kille i Nvidia-båset såg ut att tycka synd om mig för att jag stod ensam. En snubbe som var oväntat lik kungen knatade också förbi. Men ingenstans, absolut ingenstans, kunde jag hitta min flintskalliga kille. Jag antog att han var inne och lyssnade på föreläsningen, så när folket strömmade ut ställde jag mig ett par meter från dörren. Ut kom Skägg-Love, Peter Ottsjö och en del andra människor varav vissa visserligen var flintskalliga, men ändå inte rätt.
Inte mycket att göra, ville jag tänka. Även om sanningen är att jag blev helt tokig. Måste. Hitta. Flintskallen. Efter en stunds intensivt letande bestämde jag mig för att ta en paus och istället titta på en föreläsning. Keiichi Yano pratade om att göra musikspel och det mest intressanta han tog upp var hur man anpassar ett spel så att det funkar även i Nordamerika och Europa. Det som var manliga cheerleaders i Japan är i Nordamerika och Europa istället agenter. Yano var väldigt rolig och sa många klockrena saker, bland annat berättade han om hur hans medarbetare reagerade när han berättade vad europeerna och nordamerikanerna ville ha. Yanos engelska var dessutom mycket bra.
Efter föreläsningen gick jag och gjorde ingenting (letade efter vår flintskallige vän) en stund. När jag skulle gå ut och röka en cigarill dök Skägg-Love upp.
- Bögneger, sa han inte, för han verkar inte vara någon kontroversiell typ.
Istället var det jag som började konversationen.
- Det är ju du med det ökända skägget!
Efter lite namedropping var det dags för mig att snacka lite sanningsenligt skit.
- Vad skriver du för? har jag för mig att Beppe-Love frågade.
- Gamingeye. Jävla skitsida. Fast jag tycker inte Gamereactor är så bra heller.
- Varför det? För mycket reklam? frågade Cornelis-Love och avslöjade i samma stund vad han själv ogillar med Gamereactor.
- Ja, det är väl mest det, sa jag, trots att jag nog ville säga att deras jävla kärringskvallerinriktning inte var så jävla haj den heller. Men för att undvika slagsmål med en stor, skäggig Malmö-bo fick jag hålla med honom om att de minsann producerar bra texter. Och det är väl sant i viss mån också, de kan ju skriva i alla fall. Mys-Loves kompis “Jag tror jag har kort-snaggat hår men jag har fel”-Petter hälsade också och vi utbytte några ord angående den flintskallige journalisten. Stereotypfarfar-Love och jag pratade lite om japanen vi nyss beskådat innan jag gick in för att leta efter lite skalle.
Jag noterade att folk var mindre uppklädda än dagen före. Kanske var det på grund av min lilla rapport här tidigare. Kanske var det av helt andra anledningar. Kanske har jag helt enkelt jävligt fel. För att fördriva tiden lite gick jag till Swedish Game Awards-bås, där jag skakade hand med ett par trevliga människor. Jag minns inga namn och orkar inte öppna min väska för det visitkort jag fick, men det var en herre som såg allmänt glad ut och hade ett långt, svart, krulligt hår. Hans utseende kändes väldigt bekant för mig så jag skakade hand med honom och påstod att jag minsann kände igen honom. Jag spelade två stycken spel varav ett var riktigt, riktigt bra. Toribash står det i mina anteckningar att det heter och det stämmer nog. Det är väldigt svårt att beskriva spelet så ni får gå in på dess hemsida och testa själva:
http://www.toribash.com/
Det andra spelet hette Switchball eller något liknande och var rätt kul men ingenting jag fastnade för på samma sätt som jag gjorde med Toribash. Vem behöver hasch när man har Toribash?
Efter att ha spelat bort en timme eller så var det dags för den avslutande paneldebatten angående nordisk spelutvecklings framtid. Vår svenske representant från Massive var pratvillig och glad men det var islänningen som sa klokast saker. Han omvände allting negativt till positivt. Han sa att man kunde se det som negativt att den isländska marknaden är för liten men att det var positivt att man istället fick hela världen som marknad. Och när någon uttryckte att bristen på nordiska spelutgivare var ett problem hävdade han motsatsen genom att säga att utgivare bara är i vägen ändå. På det hela taget en intressant debatt där normannen borde hållt käften.
På vägen hem åt jag på Burger King och reflekterade över vad jag sett under dagen. Eller faktum är att jag snarare funderade på vad jag inte sett. Hade jag missat den flintskallige mannen? Eller var han bara inte där? Nu i efterhand har det visat sig var Oskar Skog, och han var inte där dag två. Mysteriet är med andra ord löst, men det känns ungefär som att lösa Zelda med hjälp av GameFaqs.
Bokstaven A's förbannelse
"That's holy ground you stupid motherfucker!". Att föra en diskussion med de mest inbitna Atari-fanatikerna är en plåga, en omöjlighet, ibland undrar man varför man ens försöker. De jävla glasögonprydda källargökarna sitter och försöker på fullaste allvar övertyga mig om att Atari skapade den värld vi i dag lever i. Utan Pong hade vi aldrig sett Anna Kournikovas kjol fladdra upp, utan Asteroids skulle vi inte veta lika mycket om rymdfysik och naturligtvis är både den bärbara datorn och digitalkameran en effekt av det mindre lyckade experimentet med trådlösa handkontroller (som hellre öppnade garageportar än agerade spelkontroll) i början av 80-talet.
Under en femårsperiod gick Atari från att vara ett kreativt företag med laganda och fötterna på marken till att stå på randen till konkurs. Det finns många teorier kring varför det blev så, men på en punkt är alla överens; Ray Kassar var definitivt inblandad. Denne inte särdeles unge man ersatte Nolan Bushnell som företagets ledare 1978, och det dröjde inte länge innan siffrorna pekade spikrakt uppåt. Som alla pengakåta amerikaner lutade sig Kassar bara tillbaka och såg hur omsättningen steg med många hundra procent. Samtidigt ignorerade han problemen som började växa fram. Strumpkungen, som han kallades, trodde helt enkelt att Atari var oövervinnerligt och att ingenting kunde stoppa pengaflödet. Atari gick från ett litet företag med god laganda till att bli ett enormt, miljardomsättande storföretag och det fanns en hel del som inte trivdes med den utvecklingen. I princip alla originalmedarbetare lämnade företaget eller blev sparkade, och ett par av dem kom att bilda Activision, världens första tredjepartstillverkare.
Nintendo Entertainment System blev Ataris död, och det skedde inte lika indirekt som vissa kanske tror. Owe Bergsten på svenska Bergsala samtalade med Hiroshi Yamauchi och tyckte att NES skulle släppas i resten av världen. Yamauchi var ganska negativ till det, men undersökte ändå möjligheter. Då Atari hade betydligt större erfarenhet inom marknadsföring i USA och Europa vände han sig dit, och frågade om Atari ville distribuera konsolen. Nintendo visade konsolen för Atari som likt sälar klappade ivrigt.
Det bestämdes att kontraktet skulle signeras på Summer Consumer Electronics-mässan i juni 1983. På plats inträffade dock ett smärre problem, Ray Kassar råkade gå förbi Colecos bås och noterade då att Coleco visade upp en version av Donkey Kong på sin nya ADAM-dator. Atari ägde rättigheterna till datorversioner av spelet, så Kassar blev rosenrasade och undrade hur i helvete det där kunde hända, samtidigt som han konstaterade att det fick vara som det var - inget kontrakt. Yamauchi var inte heller särskilt glad på Coleco-herrarna, och efter en månads diskussioner om vad som hänt var man redo igen. Men då hade Kassar tvingats avgå från Atari och med honom försvann också distributionsavtalet.
"If only he had been a little more patient at that convention, Atari would still rule the world." Det är ofta så med Atari-folk. "Om bara" är ett begrepp som används flitigt. I det här fallet kan man också förstå hur de tänker - hade Atari distribuerat NES i Nordamerika och Europa hade spelbranschen antagligen sett mycket annorlunda ut i dag.
Många rapporter visar hur barn till misslyckande föräldrar med förstörd ekonomi också riskerar att hamna i samma situation. Tveklöst är det också så att Ataris många söner gått tveksamma och underliga vägar som slutat på samma sätt, i katastrof och konkurs. Till och med äldste sonen, Activision, har gått i konkurs en gång i början av 90-talet. Naturligtvis som ett resultat av nästan kassarskt storhetsvansinne. I slutet på 80-talet övergav man nämligen sitt ärofyllda och klassiska namn för att istället heta "Mediagenic", då man tyckte att detta bättre representerade vad man egentligen höll på med.
Man fortsatte dock använda Activision-namnet på de flesta av sina spelprodukter, men inte ens det flådiga namnet kunde hindra företaget från att gå i konkurs. Att utveckla spel till många olika plattformar samtidigt visade sig nämligen ödesdigert då några av dessa floppade rejält, vilket gav dåligt med intäkter. Kort efter konkursen 1992 återbildades man som Activision - kanske mest av symboliska skäl - och en omstrukturering gjorde att man återigen kunde börja plocka marknadsandelar. Förra året gav man ut flest spel av alla distributörer.
1984 bildades Accolade, ett i dag ganska okänt företag som kanske snarare var en son till Activision än en son till Atari. Man valde namnet eftersom att man ville komma före Activision rent alfabetiskt, vilket både hade ett symboliskt värde och ett affärsmässigt värde. Accolade resonerade som så att det tydde på storhet och makt att ha ett namn som skulle lägga sig före Activision vid alfabetisk sortering. Samtidigt fyllde det naturligtvis en viss funktion även i olika kataloger och tidningar där produkter och aktiekurser kunde tänkas listas efter företagens alfabetiska ordning.
Det krävs inget geni för att förstå att det aldrig skulle hålla. Ett företag som tvingas ta till så desperata och långsökta metoder i jakten på publicitet måste naturligtvis ha en i det närmaste neurotisk ledning. Försöker man vinna varje liten fördel som finns är man ingen kompetent företagare även om det kan tyckas så - utan man är helt enkelt bara jävligt nervös över att allting ska gå åt helvete.
"Don't you fucking connect connect Accolade with Atari in that piece of shit article you're writing". Lite överraskande visade sig att även Accolade skulle hålla sig kvar ett ganska bra tag. Åttiotalet gick hyfsat och man växte långsamt till sig. Bubsy är en legendarisk titel som drog in bra med pengar, Test Drive-serien var även den framgångsrik och definitivt den starkaste kassakon i det långa loppet. I mitten av 90-talet började dock de första tecknen på en blek framtid uppenbara sig. Spelen blev allt sämre genomarbetade och det tycktes som att man inte klarade övergången till 3D särskilt bra. Accolade bestämde sig för att i princip bara satsa på sport- och actionspel där man hade haft sina största framgångar. Man undvek visserligen konkursen, men 1999 köptes man upp av franska Infogrames - som i dag heter Atari.
Acclaim Entertainment bröt sig även de ut från Activision, ett par år efter att Accolade gjort samma sak. Återigen fanns det ett par gamla Atari-herrar inblandade, och återigen valdes företagets namn med avsikt att placera sig före både Activision och Accolade i den alfabetiska ordningen. Den slutgiltiga platsen i alfabetstoppen lyckades man dock inte nå, mer om det senare.
I dag är Acclaim mest känt som företaget som släppte mängder och åter mängder med skitspel under början av 2000-talet. Faktum är dock att man en gång i tiden åstadkom en del titlar av mycket hög klass. Man hittade sin egen nisch inom licensspel och lyckades bland annat släppa ett par Spider-Man spel av god klass. Dessutom hjälpte man Double Dragon II och Bust-A-Move att släppas utanför Japan.
Marknadsföringsmetoderna Acclaim nyttjade sig av var på alla sätt och vis banbrytande. Man implementerade medvetet kontroversiella inslag i sina spel. Mortal Kombat skapade stor debatt i tidningarna och BMX XXX, som släpptes inte långt efter att krisen blivit uppenbar, skapade uppmärksamhet med sina pornografiska inslag. Man försökte även med kontroversiella marknadsföringsmetoder utanför själva spelen, bland annat lovade man 500 pund till gamers i Storbritannien som döpte sina barn till Turok.
2004 gick man i konkurs med runt en miljard kronor i skulder. "They should have arrived a bit earley so they could take care of that E.T. license shit".
Absolute Entertainment var ännu en Activision-ättling som bildades mot slutet av 80-talet, naturligtvis med intentionen att lägga sig. Detta lyckades man också med, men - en aning ironiskt kan tyckas - man uppnådde sämst resultat och släppte varken många eller bra titlar. Men som alla de här företagen visade man prov på vis överlevnadsinstinkt och lyckades hålla lågan igång enda fram till 1995 då marknaden tuffades till en aning på grund av Playstations intåg.
Det är med andra ord inte helt lätt att bilda ett företag som börjar på "A" och sedan få det att funka. Tids nog kommer domedagen, lika säkert som att Mel Gibson kommer att bo i en husvagn i sin nästa film. Speciellt om man på något vis har med Atari eller Activision att göra.
Under en femårsperiod gick Atari från att vara ett kreativt företag med laganda och fötterna på marken till att stå på randen till konkurs. Det finns många teorier kring varför det blev så, men på en punkt är alla överens; Ray Kassar var definitivt inblandad. Denne inte särdeles unge man ersatte Nolan Bushnell som företagets ledare 1978, och det dröjde inte länge innan siffrorna pekade spikrakt uppåt. Som alla pengakåta amerikaner lutade sig Kassar bara tillbaka och såg hur omsättningen steg med många hundra procent. Samtidigt ignorerade han problemen som började växa fram. Strumpkungen, som han kallades, trodde helt enkelt att Atari var oövervinnerligt och att ingenting kunde stoppa pengaflödet. Atari gick från ett litet företag med god laganda till att bli ett enormt, miljardomsättande storföretag och det fanns en hel del som inte trivdes med den utvecklingen. I princip alla originalmedarbetare lämnade företaget eller blev sparkade, och ett par av dem kom att bilda Activision, världens första tredjepartstillverkare.
Nintendo Entertainment System blev Ataris död, och det skedde inte lika indirekt som vissa kanske tror. Owe Bergsten på svenska Bergsala samtalade med Hiroshi Yamauchi och tyckte att NES skulle släppas i resten av världen. Yamauchi var ganska negativ till det, men undersökte ändå möjligheter. Då Atari hade betydligt större erfarenhet inom marknadsföring i USA och Europa vände han sig dit, och frågade om Atari ville distribuera konsolen. Nintendo visade konsolen för Atari som likt sälar klappade ivrigt.
Det bestämdes att kontraktet skulle signeras på Summer Consumer Electronics-mässan i juni 1983. På plats inträffade dock ett smärre problem, Ray Kassar råkade gå förbi Colecos bås och noterade då att Coleco visade upp en version av Donkey Kong på sin nya ADAM-dator. Atari ägde rättigheterna till datorversioner av spelet, så Kassar blev rosenrasade och undrade hur i helvete det där kunde hända, samtidigt som han konstaterade att det fick vara som det var - inget kontrakt. Yamauchi var inte heller särskilt glad på Coleco-herrarna, och efter en månads diskussioner om vad som hänt var man redo igen. Men då hade Kassar tvingats avgå från Atari och med honom försvann också distributionsavtalet.
"If only he had been a little more patient at that convention, Atari would still rule the world." Det är ofta så med Atari-folk. "Om bara" är ett begrepp som används flitigt. I det här fallet kan man också förstå hur de tänker - hade Atari distribuerat NES i Nordamerika och Europa hade spelbranschen antagligen sett mycket annorlunda ut i dag.
Många rapporter visar hur barn till misslyckande föräldrar med förstörd ekonomi också riskerar att hamna i samma situation. Tveklöst är det också så att Ataris många söner gått tveksamma och underliga vägar som slutat på samma sätt, i katastrof och konkurs. Till och med äldste sonen, Activision, har gått i konkurs en gång i början av 90-talet. Naturligtvis som ett resultat av nästan kassarskt storhetsvansinne. I slutet på 80-talet övergav man nämligen sitt ärofyllda och klassiska namn för att istället heta "Mediagenic", då man tyckte att detta bättre representerade vad man egentligen höll på med.
Man fortsatte dock använda Activision-namnet på de flesta av sina spelprodukter, men inte ens det flådiga namnet kunde hindra företaget från att gå i konkurs. Att utveckla spel till många olika plattformar samtidigt visade sig nämligen ödesdigert då några av dessa floppade rejält, vilket gav dåligt med intäkter. Kort efter konkursen 1992 återbildades man som Activision - kanske mest av symboliska skäl - och en omstrukturering gjorde att man återigen kunde börja plocka marknadsandelar. Förra året gav man ut flest spel av alla distributörer.
1984 bildades Accolade, ett i dag ganska okänt företag som kanske snarare var en son till Activision än en son till Atari. Man valde namnet eftersom att man ville komma före Activision rent alfabetiskt, vilket både hade ett symboliskt värde och ett affärsmässigt värde. Accolade resonerade som så att det tydde på storhet och makt att ha ett namn som skulle lägga sig före Activision vid alfabetisk sortering. Samtidigt fyllde det naturligtvis en viss funktion även i olika kataloger och tidningar där produkter och aktiekurser kunde tänkas listas efter företagens alfabetiska ordning.
Det krävs inget geni för att förstå att det aldrig skulle hålla. Ett företag som tvingas ta till så desperata och långsökta metoder i jakten på publicitet måste naturligtvis ha en i det närmaste neurotisk ledning. Försöker man vinna varje liten fördel som finns är man ingen kompetent företagare även om det kan tyckas så - utan man är helt enkelt bara jävligt nervös över att allting ska gå åt helvete.
"Don't you fucking connect connect Accolade with Atari in that piece of shit article you're writing". Lite överraskande visade sig att även Accolade skulle hålla sig kvar ett ganska bra tag. Åttiotalet gick hyfsat och man växte långsamt till sig. Bubsy är en legendarisk titel som drog in bra med pengar, Test Drive-serien var även den framgångsrik och definitivt den starkaste kassakon i det långa loppet. I mitten av 90-talet började dock de första tecknen på en blek framtid uppenbara sig. Spelen blev allt sämre genomarbetade och det tycktes som att man inte klarade övergången till 3D särskilt bra. Accolade bestämde sig för att i princip bara satsa på sport- och actionspel där man hade haft sina största framgångar. Man undvek visserligen konkursen, men 1999 köptes man upp av franska Infogrames - som i dag heter Atari.
Acclaim Entertainment bröt sig även de ut från Activision, ett par år efter att Accolade gjort samma sak. Återigen fanns det ett par gamla Atari-herrar inblandade, och återigen valdes företagets namn med avsikt att placera sig före både Activision och Accolade i den alfabetiska ordningen. Den slutgiltiga platsen i alfabetstoppen lyckades man dock inte nå, mer om det senare.
I dag är Acclaim mest känt som företaget som släppte mängder och åter mängder med skitspel under början av 2000-talet. Faktum är dock att man en gång i tiden åstadkom en del titlar av mycket hög klass. Man hittade sin egen nisch inom licensspel och lyckades bland annat släppa ett par Spider-Man spel av god klass. Dessutom hjälpte man Double Dragon II och Bust-A-Move att släppas utanför Japan.
Marknadsföringsmetoderna Acclaim nyttjade sig av var på alla sätt och vis banbrytande. Man implementerade medvetet kontroversiella inslag i sina spel. Mortal Kombat skapade stor debatt i tidningarna och BMX XXX, som släpptes inte långt efter att krisen blivit uppenbar, skapade uppmärksamhet med sina pornografiska inslag. Man försökte även med kontroversiella marknadsföringsmetoder utanför själva spelen, bland annat lovade man 500 pund till gamers i Storbritannien som döpte sina barn till Turok.
2004 gick man i konkurs med runt en miljard kronor i skulder. "They should have arrived a bit earley so they could take care of that E.T. license shit".
Absolute Entertainment var ännu en Activision-ättling som bildades mot slutet av 80-talet, naturligtvis med intentionen att lägga sig. Detta lyckades man också med, men - en aning ironiskt kan tyckas - man uppnådde sämst resultat och släppte varken många eller bra titlar. Men som alla de här företagen visade man prov på vis överlevnadsinstinkt och lyckades hålla lågan igång enda fram till 1995 då marknaden tuffades till en aning på grund av Playstations intåg.
Det är med andra ord inte helt lätt att bilda ett företag som börjar på "A" och sedan få det att funka. Tids nog kommer domedagen, lika säkert som att Mel Gibson kommer att bo i en husvagn i sin nästa film. Speciellt om man på något vis har med Atari eller Activision att göra.
An(k)alys: Ducktaleslåtarna
En evig diskussion pågår kring vilken av Ducktales-låtarna som egentligen är den bättre. Många hävdar nog att den bästa varianten är den där "knattar" (som visades på TV3) utropas, vilket är den senare versionen. Ursprungsversionen där "ankliv" (SVT) utropas anses ofta trist och mer formell. Min personliga åsikt skiljer sig en aning.
Originalet
Life is like a hurricane
Here in Duckburg
Race cars, lasers, aeroplanes
It's a duck-blur
Might solve a mystery
Or rewrite history
Ankliv
Ankeborg ja det är sta´n
där det händer,
bovar och propellerplan
kroppen tänder,livet kan skrämmas
historien ändras i...
"Knattar"
Här ska det bli äventyr
kom följ med du
Hela gänget samlas här igen
Dom är här nu
Och du ska vara mé
för här ska du få se
Ankliv-versionen innehåller en mycket intressant och påläst referens till propellerplan (dessutom en hygglig översättning från aeroplanes), som de facto är väldigt förekommande i serien, likaså bovar, men det är ju mer självskrivet. Däremot är raden "kroppen tänder, livet kan skrämmas" mycket, mycket kontroversiell i alla avseenden. Att kroppen tänder ger genast associationer till drogbruk, naturligtvis, då det är ett begrepp som sällan används i andra avseenden. Livet kan skrämmas är en mening som inte fyller någon särskild funktion mer än att den är något missvisande och förvirrande. Övergången till refrängen med orden "historien ändras" är däremot klart godkänd och snarlik originalet.
"Knattar" refererar inget vidare till tv-seriens innehåll till skillnad från originallåten, utan försöker snarare pumpa in adrenalin i tittaren. Rimmen är definitivt av nödnatur och utan någon större finess, men rimschemat stämmer aningen bättre jämfört med Ankliv. Jag är dock skeptisk till fantasilösheten även om övergången inte heller här är särskilt tokig, trots att den inte alls följer originalet. Raden "och du ska vara mé" är lite avtändande för det är lite nazistuk på den.
Originalet
DuckTales (oooh ooooh)
Every day they're out there making
DuckTales (oooh ooooh)
Tales of daring do bad and good
LuckTales (oooh ooooh)
Ankliv
Ankliv(oooh oooh)
Du som ber om spänning ser på
Ankliv(oooh oooh)
Och en billig penning ger dig
Ankliv(oooh ooh)
"Knattar"
Knattar (oooh ooh)
Joakim von Anka och tre knattar (oooh ooh)
Alla klappar hurrar ler och skrattar
Refrängen i Ankliv är ganska vuxen, inte minst "och en billig penning ger dig" som är en underhållande och lite väl tilltaget vuxen rad, i alla fall om den - som det tycks - syftar på tv-avgiften. Annars följer refrängen originalet hyfsat bra med seriens namn som utropsord.
"Knattar"-refrängen är betydligt mer åt det idiotförklarande hållet med "alla klappar hurrar ler och skrattar" som inte bara är en helt felplacerad och obegåvad mening, utan som också får mig att direkt tänka på riktigt, riktigt små och ganska vidriga barn som sitter vid sin tv och beter sig som idioter. Ankliv-tittarna var härliga public service-människor som kämpade mot kommersialismen och sökte spänning i ankornas äventyr. Knattar-tittarna däremot är alltså korkade småglin som inte förstår bättre än att reagera på ett ytterst obegåvat och nonchalant vis.
Från den längre versionen av Knattar-temat har jag följande anmärkningar:
"Kan se mörkt ut men dom klarar sig
Det är troligt"
Den meningen är mycket intressant och skiljer sig från den annars i låten vanligen förekommande inställningen att Ducktales-tittarna är dumma i huvudet. Raden är en antydan om att allting är lite mer avancerat än att alla klappar, hurrar, ler och skrattar. Vi som är lite äldre begriper dock att det är lite mer än bara troligt att de klarar sig. Vi vet att Joakim von Anka inte kommer drabbas av testikelcancer och dö ihjäl eller att knattarna blir misshandlade till döden av sin sannolikt mycket alkholiserade målsman Kalle Anka och vi vet att sällskapet inte kommer att råka ut för någon hemsk benamputeringskrävande åtgärd ute i nån öken fylld med kamelspindlar och amerikanska soldater.
"Det finns banditer
Det är självklart
Men ingen smiter
Åker fast snart "
Ett par intressanta rim men tyvärr är det återigen en dumhetsförklaring av tittarna. Dessutom saknas det optimism och idealistiskt tänkande, för det anses som "självklart" att det finns "banditer".
Den sista refrängen, som kanske är med i den korta versionen, lyder:
"Knattar {ooh ooh}
Joakim von Anka och tre knattar {ooh ooh}
Alla klappar, hurrar, ler och skrattar {ooh ooh}
Nya äventyr som alla fattar {ooh ooh}
Alla klappar, hurrar, ler och skrattar {ooh ooh}
Joakim von Anka och tre knattar {ooh ooh}"
"Nya äventyr som alla fattar" drar alla över en kam. Det finns naturligtvis ingen garanti att alla begriper precis vad alla äventyren handlar om. Dessutom låter det ganska otrevligt och på något underligt vis lite elitistiskt och överlägset.
Sett till framförande måste jag dock säga att den senare varianten är betydligt bättre då Öjebo som alltid gör ett kalasjobb. I övrigt föredrar jag Ankliv, som också är sången jag tänker framföra på en Idol-audition i Lund den 5:e april.
Originalet
Life is like a hurricane
Here in Duckburg
Race cars, lasers, aeroplanes
It's a duck-blur
Might solve a mystery
Or rewrite history
Ankliv
Ankeborg ja det är sta´n
där det händer,
bovar och propellerplan
kroppen tänder,livet kan skrämmas
historien ändras i...
"Knattar"
Här ska det bli äventyr
kom följ med du
Hela gänget samlas här igen
Dom är här nu
Och du ska vara mé
för här ska du få se
Ankliv-versionen innehåller en mycket intressant och påläst referens till propellerplan (dessutom en hygglig översättning från aeroplanes), som de facto är väldigt förekommande i serien, likaså bovar, men det är ju mer självskrivet. Däremot är raden "kroppen tänder, livet kan skrämmas" mycket, mycket kontroversiell i alla avseenden. Att kroppen tänder ger genast associationer till drogbruk, naturligtvis, då det är ett begrepp som sällan används i andra avseenden. Livet kan skrämmas är en mening som inte fyller någon särskild funktion mer än att den är något missvisande och förvirrande. Övergången till refrängen med orden "historien ändras" är däremot klart godkänd och snarlik originalet.
"Knattar" refererar inget vidare till tv-seriens innehåll till skillnad från originallåten, utan försöker snarare pumpa in adrenalin i tittaren. Rimmen är definitivt av nödnatur och utan någon större finess, men rimschemat stämmer aningen bättre jämfört med Ankliv. Jag är dock skeptisk till fantasilösheten även om övergången inte heller här är särskilt tokig, trots att den inte alls följer originalet. Raden "och du ska vara mé" är lite avtändande för det är lite nazistuk på den.
Originalet
DuckTales (oooh ooooh)
Every day they're out there making
DuckTales (oooh ooooh)
Tales of daring do bad and good
LuckTales (oooh ooooh)
Ankliv
Ankliv(oooh oooh)
Du som ber om spänning ser på
Ankliv(oooh oooh)
Och en billig penning ger dig
Ankliv(oooh ooh)
"Knattar"
Knattar (oooh ooh)
Joakim von Anka och tre knattar (oooh ooh)
Alla klappar hurrar ler och skrattar
Refrängen i Ankliv är ganska vuxen, inte minst "och en billig penning ger dig" som är en underhållande och lite väl tilltaget vuxen rad, i alla fall om den - som det tycks - syftar på tv-avgiften. Annars följer refrängen originalet hyfsat bra med seriens namn som utropsord.
"Knattar"-refrängen är betydligt mer åt det idiotförklarande hållet med "alla klappar hurrar ler och skrattar" som inte bara är en helt felplacerad och obegåvad mening, utan som också får mig att direkt tänka på riktigt, riktigt små och ganska vidriga barn som sitter vid sin tv och beter sig som idioter. Ankliv-tittarna var härliga public service-människor som kämpade mot kommersialismen och sökte spänning i ankornas äventyr. Knattar-tittarna däremot är alltså korkade småglin som inte förstår bättre än att reagera på ett ytterst obegåvat och nonchalant vis.
Från den längre versionen av Knattar-temat har jag följande anmärkningar:
"Kan se mörkt ut men dom klarar sig
Det är troligt"
Den meningen är mycket intressant och skiljer sig från den annars i låten vanligen förekommande inställningen att Ducktales-tittarna är dumma i huvudet. Raden är en antydan om att allting är lite mer avancerat än att alla klappar, hurrar, ler och skrattar. Vi som är lite äldre begriper dock att det är lite mer än bara troligt att de klarar sig. Vi vet att Joakim von Anka inte kommer drabbas av testikelcancer och dö ihjäl eller att knattarna blir misshandlade till döden av sin sannolikt mycket alkholiserade målsman Kalle Anka och vi vet att sällskapet inte kommer att råka ut för någon hemsk benamputeringskrävande åtgärd ute i nån öken fylld med kamelspindlar och amerikanska soldater.
"Det finns banditer
Det är självklart
Men ingen smiter
Åker fast snart "
Ett par intressanta rim men tyvärr är det återigen en dumhetsförklaring av tittarna. Dessutom saknas det optimism och idealistiskt tänkande, för det anses som "självklart" att det finns "banditer".
Den sista refrängen, som kanske är med i den korta versionen, lyder:
"Knattar {ooh ooh}
Joakim von Anka och tre knattar {ooh ooh}
Alla klappar, hurrar, ler och skrattar {ooh ooh}
Nya äventyr som alla fattar {ooh ooh}
Alla klappar, hurrar, ler och skrattar {ooh ooh}
Joakim von Anka och tre knattar {ooh ooh}"
"Nya äventyr som alla fattar" drar alla över en kam. Det finns naturligtvis ingen garanti att alla begriper precis vad alla äventyren handlar om. Dessutom låter det ganska otrevligt och på något underligt vis lite elitistiskt och överlägset.
Sett till framförande måste jag dock säga att den senare varianten är betydligt bättre då Öjebo som alltid gör ett kalasjobb. I övrigt föredrar jag Ankliv, som också är sången jag tänker framföra på en Idol-audition i Lund den 5:e april.
Intervju med NAFS(k)s ordförande Åsa Warnqvist
Intervju med NAFS(k)s ordförande Åsa Warnqvist
Jag bestämde mig för att intervjua Åsa Warnqvist, som sedan ett par år tillbaka är ordförande för Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack) då jag är löjligt fascinerad av den sortens föreningar. Den uppmärksamme märker nog för övrigt min kanslifetisch, som av vissa experter utdömts som sjuklig.
NAFS(k) är ingen pytteliten förening, men det är nog knappast alla som hört talas om den. Vill du beskriva vilka ni är och vad ni gör?
NAFS(k), utläst Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack), är en eminent och trevlig förening för alla som gillar Kalle Anka och allt annat som rör Ankeborg, Musse Pigg, Disneyfilmer och liknande. Den gemensamma nämnaren är Disney och vill man få nyheter i form av vårt nyhetsbrev Kvacket, läsa artiklar om exempelvis serietecknare i vår medlemstidning NAFS(k)uriren samt gå på möten och prata med andra likasinnade ska man definitivt vara med i NAFS(k). Är man det får man dessutom den stora äran att kalla sig kollusor, och den som nu blev nyfiken och vill veta vad det betyder kan ta en titt på vår hemsida (www.nafsk.se). Där finns en massa information om föreningen och vad vi gör.
Hur är egentligen en ankist? Tittar man på bilderna på hemsidan får man lätt bilden av att ni är en nördig samling människor som leker med telefonnät och läser serier, kan det stämma? Och visst fan är det i så fall bra, och något att vara stolt åt. Att vara ankist är en nördsyssla - men hellre det än att vara massmördare eller Bamse-läsare, right?
Ankister är mycket trevliga prickar. Jag vet inte om vi är så mycket nördigare än andra som är väldigt intresserade av ett specifikt område, men om det skulle vara så är jag gärna stolt över det, ja. Däremot får jag nog utfärda en varning för din Bamsejämförelse. Ankister tenderar att också älska tecknade serier i stort och många läser och är intresserade av även Bamse. Jag är själv gammal prenumerant. Du får passa dig för att skjuta prick på oss som ligger bra till hos världens starkaste björn!
Sedan ni grundades i mitten på 70-talet har mycket hänt. Behovet av föreningar enbart för att kommunicerade med likasinnade eller för att bygga en informationsdatabas finns inte riktigt på samma sätt längre, sedan Internet blivit en viktig del av samhället. Tycker du fortfarande att det finns ett behov av föreningar som NAFS(k)?
Japp. Jag kan inte tala för andra föreningar, men vi har hur kul som helst och det är det som är kärnan. Jag kan inte se att informationsteknologins utveckling skulle ha haft annat än positiva effekter, åtminstone för vår förening. Kommunikationen mellan medlemmar i NAFS(k) har snarare varit hjälpt av den. Vi administrerar till exempel en mailinglista där man snabbt kan få expertsvar på viktiga frågor som vem Farmor Anka egentligen är farmor till och liknande.
NAFS(k) nådde i mitten på 90-talet sin topp med över 800 medlemmar och ett flitigt besökt kansli. På senare år är trenden nedåtgående, vad beror det på?
Kansliet har börjat spela ut sin roll av flera skäl, men den främsta orsaken tror jag är att vi träffas och kommunicerar på andra sätt i dag. Mailinglistan är ett bra exempel. Vi har också möten höst och vår och en årlig kongress, Ankon, där vi kolluderar och har roligt. Där kan man träffa så många fler än vad man får plats med i vår lilla kanslilokal.
Vad gäller medlemsantalet hade vi en topp i samband med att den världsberömde anktecknaren Carl Barks deltog i ett av våra möten på sitt besök i Europa 1994. Vi har sett en liten nedgång i medlemsantal de senaste åren, men det kommer fortfarande många nya medlemmar så jag är inte orolig. Jag tycker tvärtom att det är fantastiskt roligt att det finns så många personer som är intresserade av att vara med i föreningen. Det finns en massa små föreningar som inte kommer i närheten av sådana medlemssiffror som vi har
Kanslilokaler i största allmänhet är numera ett fenomen som blir mindre och mindre vanligt, återigen i och med Internets inverkan. För er del har verksamheten där också blivit allt mindre, kommer ni ändå ha kvar lokalen i en överskådlig framtid? Det tycks kosta mer än det smakar.
Tills vidare behåller vi kansliet för vi har ett lånelager för medlemmar samt ett referensarkiv med litteratur inom området som tar sin plats, men vi för ständigt en diskussion om de här sakerna så vad som händer i framtiden kan jag inte sia om.
Jag vill att folk går med i er förening, men jag antar att det är meningen att jag ska vara objektiv så jag låter dig stå för marknadsföringen; varför ska folk gå med i NAFS(k)?
Du ska väl inte vara objektiv? Jag trodde att ni var ”stenhårt och öppet subjektiva”. Då får du allt hjälpa till att marknadsföra världens bästa förening! Men om jag ska säga vad jag tycker måste det enkla svaret bli att man ska gå med i NAFS(k) om man gillar Kalle Anka. Eller andra Disneyserier- och filmer för den delen. Om man tillhör dem som ligger vaken på nätterna och undrar hur det egentligen hänger ihop med färgerna på Knattarnas mössor och deras namn, då ska man gå med i NAFS(k). Och om man vill ha roligt tillsammans med andra som också ligger vakna på nätterna och undrar hur det egentligen hänger ihop med färgerna på Knattarnas mössor och deras namn. Kort sagt: om man känner på sig att man är ankist i själen.
Tack till Åsa Warnqvist för intervjun!
Jag bestämde mig för att intervjua Åsa Warnqvist, som sedan ett par år tillbaka är ordförande för Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack) då jag är löjligt fascinerad av den sortens föreningar. Den uppmärksamme märker nog för övrigt min kanslifetisch, som av vissa experter utdömts som sjuklig.
NAFS(k) är ingen pytteliten förening, men det är nog knappast alla som hört talas om den. Vill du beskriva vilka ni är och vad ni gör?
NAFS(k), utläst Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack), är en eminent och trevlig förening för alla som gillar Kalle Anka och allt annat som rör Ankeborg, Musse Pigg, Disneyfilmer och liknande. Den gemensamma nämnaren är Disney och vill man få nyheter i form av vårt nyhetsbrev Kvacket, läsa artiklar om exempelvis serietecknare i vår medlemstidning NAFS(k)uriren samt gå på möten och prata med andra likasinnade ska man definitivt vara med i NAFS(k). Är man det får man dessutom den stora äran att kalla sig kollusor, och den som nu blev nyfiken och vill veta vad det betyder kan ta en titt på vår hemsida (www.nafsk.se). Där finns en massa information om föreningen och vad vi gör.
Hur är egentligen en ankist? Tittar man på bilderna på hemsidan får man lätt bilden av att ni är en nördig samling människor som leker med telefonnät och läser serier, kan det stämma? Och visst fan är det i så fall bra, och något att vara stolt åt. Att vara ankist är en nördsyssla - men hellre det än att vara massmördare eller Bamse-läsare, right?
Ankister är mycket trevliga prickar. Jag vet inte om vi är så mycket nördigare än andra som är väldigt intresserade av ett specifikt område, men om det skulle vara så är jag gärna stolt över det, ja. Däremot får jag nog utfärda en varning för din Bamsejämförelse. Ankister tenderar att också älska tecknade serier i stort och många läser och är intresserade av även Bamse. Jag är själv gammal prenumerant. Du får passa dig för att skjuta prick på oss som ligger bra till hos världens starkaste björn!
Sedan ni grundades i mitten på 70-talet har mycket hänt. Behovet av föreningar enbart för att kommunicerade med likasinnade eller för att bygga en informationsdatabas finns inte riktigt på samma sätt längre, sedan Internet blivit en viktig del av samhället. Tycker du fortfarande att det finns ett behov av föreningar som NAFS(k)?
Japp. Jag kan inte tala för andra föreningar, men vi har hur kul som helst och det är det som är kärnan. Jag kan inte se att informationsteknologins utveckling skulle ha haft annat än positiva effekter, åtminstone för vår förening. Kommunikationen mellan medlemmar i NAFS(k) har snarare varit hjälpt av den. Vi administrerar till exempel en mailinglista där man snabbt kan få expertsvar på viktiga frågor som vem Farmor Anka egentligen är farmor till och liknande.
NAFS(k) nådde i mitten på 90-talet sin topp med över 800 medlemmar och ett flitigt besökt kansli. På senare år är trenden nedåtgående, vad beror det på?
Kansliet har börjat spela ut sin roll av flera skäl, men den främsta orsaken tror jag är att vi träffas och kommunicerar på andra sätt i dag. Mailinglistan är ett bra exempel. Vi har också möten höst och vår och en årlig kongress, Ankon, där vi kolluderar och har roligt. Där kan man träffa så många fler än vad man får plats med i vår lilla kanslilokal.
Vad gäller medlemsantalet hade vi en topp i samband med att den världsberömde anktecknaren Carl Barks deltog i ett av våra möten på sitt besök i Europa 1994. Vi har sett en liten nedgång i medlemsantal de senaste åren, men det kommer fortfarande många nya medlemmar så jag är inte orolig. Jag tycker tvärtom att det är fantastiskt roligt att det finns så många personer som är intresserade av att vara med i föreningen. Det finns en massa små föreningar som inte kommer i närheten av sådana medlemssiffror som vi har
Kanslilokaler i största allmänhet är numera ett fenomen som blir mindre och mindre vanligt, återigen i och med Internets inverkan. För er del har verksamheten där också blivit allt mindre, kommer ni ändå ha kvar lokalen i en överskådlig framtid? Det tycks kosta mer än det smakar.
Tills vidare behåller vi kansliet för vi har ett lånelager för medlemmar samt ett referensarkiv med litteratur inom området som tar sin plats, men vi för ständigt en diskussion om de här sakerna så vad som händer i framtiden kan jag inte sia om.
Jag vill att folk går med i er förening, men jag antar att det är meningen att jag ska vara objektiv så jag låter dig stå för marknadsföringen; varför ska folk gå med i NAFS(k)?
Du ska väl inte vara objektiv? Jag trodde att ni var ”stenhårt och öppet subjektiva”. Då får du allt hjälpa till att marknadsföra världens bästa förening! Men om jag ska säga vad jag tycker måste det enkla svaret bli att man ska gå med i NAFS(k) om man gillar Kalle Anka. Eller andra Disneyserier- och filmer för den delen. Om man tillhör dem som ligger vaken på nätterna och undrar hur det egentligen hänger ihop med färgerna på Knattarnas mössor och deras namn, då ska man gå med i NAFS(k). Och om man vill ha roligt tillsammans med andra som också ligger vakna på nätterna och undrar hur det egentligen hänger ihop med färgerna på Knattarnas mössor och deras namn. Kort sagt: om man känner på sig att man är ankist i själen.
Tack till Åsa Warnqvist för intervjun!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)