Trots mitt ogillande av italiensk fotboll hyser jag i all hemlighet en stor beundran för AC Milan. Klubbens ägare sedan 1986, Silvio Berlusconi, är ur ett demokratiskt perspektiv ett stort avskum. Berlusconi har sedan lång tid tillbaka varit italiens störste mediamogul och vid två tillfällen, dels i 1994 och dels under perioden 2001-2006, var han premiärminister i Italien, givetvis ständigt omgärdad av skumraskaffärer, rövslickeri från media och med i många fall väldigt genomskinliga vallöften. Samtidigt är det svårt att missa den andra sidan av Berlusconi, den sidan som är kärleksfull och tålmodig. Helt klart är det den sistnämnda sidan som återspeglar sig mest i klubben. Milan kan inte betraktas som ett projekt för Berlusconi. Det är inte som hans tv-kanaler, tidningar eller andra affärsprojekt. Snarare måste Berlusconi se sitt Milan som en son.
Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.
Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.
Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.
Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.
Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.
När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.
Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.
tisdag 9 september 2008
Sveriges sämsta fotbollsstad
Att bo i Lund och gilla fotboll är ingen dans på rosor. Stöter man på idrottsintresserade människor handlar det oftast om långa, taniga, intelligenta och öppna människor iklädda medelklasskläder eller träningsoveraller från år i handbollslag som H43 eller Lugi. De fåtaliga fotbollsentusiaster som ändå finns åker in till Malmö för att få se fotboll på någorlunda hög nivå.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Intervju med Corestore Trelleborg
Vi har intervjuat Micke på Corestore i Trelleborg. Corestore är en kedja med fristående butiker som samarbetar på vissa områden, med ambitionen att undvika att slukas av större kedjor som Game och EB Games.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
Vi minns Super Mario 64
Jag känner ingen gråtfärdighet när jag minns tillbaka till Super Mario 64s glada dagar. Dels var jag inte särskilt gammal då och sen hade jag dessutom fullt upp med att spela mediokra Playstation-spel. Men min kompis gjorde att jag i alla fall fick testa spelet lite då och då, och upplevelsen från spelsessionerna hemma hos kompisen skiljer sig från när jag spelat senare 3D-plattformsspel. Jag kände nämligen igen mig i konceptet och spelvärlden, trots att jag aldrig spelat ett plattformsspel i 3D.
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Intervju: Gunnar Ernblad
Zine Zine har intervjuat veterandubbaren Gunnar Ernbland, känd från massvis av tecknade serier och reklamfilmer. Bland annat har han gjort rösten som Optimus Prime i Transformers.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Dubbare - ett hatat släkte
Dubbare i det här landet har det inte lätt. För många anses dubbningen vara hafsverk, en simpelt ihopkastad översättning som satts ihop av oengagerade girigbukar utan något som helst intresse för vad man gör. Andra ser det fortfarande som ganska sorgligt, men samtidigt åtminstone underhållande i den bemärkelsen att det blir komiskt när en enda person måste variera sin röst på ett dussintal sätt. Oavsett i vilket läger man befinner sig måste man medge att dubbningen åtminstone inte är katastrofal – min generation var en av de första som fick växa upp med dubbade filmer och tv-serier – och om man tänker tillbaka kan nog alla komma på ett eller fler program som fyllt en av glädje och som fortfarande gör det i form av nostalgisk lycka.
Hade seriernas och filmernas dubbning varit av katastrofal karaktär är jag tämligen övertygad om att många numera klassiska program fallit i glömska, för faktum är att några av de mest klassiska tv-serierna också haft, på pappret, de mest meriterade dubbarna, medan andra amerikanska/japanska serier av ungefär samma popularitet utomlands, men med sämre dubbare, inte alls slagit på samma sätt i Sverige.
Många gånger ligger de dubbade filmernas problem på ett annat plan än de svenska rösterna i sig; vansinnig censur, viktiga kulturella situationer, begrepp och uttryck som saknar motsvarighet både i det svenska sinnet och i den svenska terminologin. Många animerade serier har dessutom märkbara problem på kontinuitetsplanet; en sak som gäller i ett avsnitt kan vara helt annorlunda i ett annat, vilket skapar problem med tanke på att det inte är möjligt att läsa skaparnas tankar, och dessutom kan censuren i det här fallet också orsaka problem som ofta kräver snabba lösningar snarare än optimala sådana.
Om man sedan ska diskutera eventuella problem i röstskådespeleriet så handlar givetvis det mesta om resurser, inte att skådespelarna i sig är sämre. Tvärtom så finns det betydligt färre dubbare i Sverige än i Japan eller USA, vilket innebär att många av de som håller på skaffar sig väldigt mycket erfarenhet på bara några år. Naturligtvis skapas det en oönskad upprepning, men utbudet av dubbare och bristen på ekonomiska resurser gör att detta är svårt att motverka, och egentligen bara kan mildras genom den nuvarande metoden; erfarna, mångfacetterade röstskådespelare som kan göra ett flertal roller och ändå undvika att skapa förvirring.
Det svenska dubbningsgardet får oförtjänt mycket kritik och de problem som svenska animefanatiker har med dubbningarna bör allt som oftast istället riktas mot problem som censur och logiska, olösliga problem som kulturkrockar och brist på ekonomiska resurser.
Hade seriernas och filmernas dubbning varit av katastrofal karaktär är jag tämligen övertygad om att många numera klassiska program fallit i glömska, för faktum är att några av de mest klassiska tv-serierna också haft, på pappret, de mest meriterade dubbarna, medan andra amerikanska/japanska serier av ungefär samma popularitet utomlands, men med sämre dubbare, inte alls slagit på samma sätt i Sverige.
Många gånger ligger de dubbade filmernas problem på ett annat plan än de svenska rösterna i sig; vansinnig censur, viktiga kulturella situationer, begrepp och uttryck som saknar motsvarighet både i det svenska sinnet och i den svenska terminologin. Många animerade serier har dessutom märkbara problem på kontinuitetsplanet; en sak som gäller i ett avsnitt kan vara helt annorlunda i ett annat, vilket skapar problem med tanke på att det inte är möjligt att läsa skaparnas tankar, och dessutom kan censuren i det här fallet också orsaka problem som ofta kräver snabba lösningar snarare än optimala sådana.
Om man sedan ska diskutera eventuella problem i röstskådespeleriet så handlar givetvis det mesta om resurser, inte att skådespelarna i sig är sämre. Tvärtom så finns det betydligt färre dubbare i Sverige än i Japan eller USA, vilket innebär att många av de som håller på skaffar sig väldigt mycket erfarenhet på bara några år. Naturligtvis skapas det en oönskad upprepning, men utbudet av dubbare och bristen på ekonomiska resurser gör att detta är svårt att motverka, och egentligen bara kan mildras genom den nuvarande metoden; erfarna, mångfacetterade röstskådespelare som kan göra ett flertal roller och ändå undvika att skapa förvirring.
Det svenska dubbningsgardet får oförtjänt mycket kritik och de problem som svenska animefanatiker har med dubbningarna bör allt som oftast istället riktas mot problem som censur och logiska, olösliga problem som kulturkrockar och brist på ekonomiska resurser.
Rappers Delight
En låt alla känner till. Nästan en kvart lång, eller som det känns efter att ha hört låten; en kvart kort. Rappers Delight var en perfekt inledning på en musikgenre, en verklig skjuts i rätt riktning. Låten är solklart en danslåt och har ett antal olika ämnen men framförallt handlar det om skryt om sig själv, något som kanske inte var helt vanligt före rappens intåg.
Folk vill få Rappers Delight till att vara den första rap-inspelningen någonsin men det stämmer inte. Fatback släppte singeln "You're My Candy Sweet" på Spring Records. Låten fick inte mycket uppmärksamhet, men b-sidan "King Tim III (Personality Jock)" spelades ganska flitigt av radiostationerna.
Rappers Delight spelades in av Sugarhill Gang på Sugar Hill Records. Gruppen var splitterny efter att Sugar Hill Records grundare Sylvia Robinson observerat att hennes barn fattat tycke för emceeingen som utövades i parker runt om i landet. Lite snabbt sattes en crew ihop, Wonder Mike var en kompis till familjen, då sextonårige Master Gee anordnade en audition för att visa upp sig själv. Big Bank Hank var dock en betydligt mer speciell historia. Big Bank Hank höll till i diverse klubbar och var manager för en numera legendarisk hiphopgrupp kallad Cold Crush Brothers. Sylvia Robinson hörde honom rimma medan han jobbade på en pizzeria i New Jersey. Big Bank Hank fick erbjudandet att hoppa på och givetvis sade han ja - men det fanns ett problem, rimmen var inte hans. De tillhörde Grandmaster Caz, på den tiden känd som Casanova Fly. Hank frågade om han fick använda rimmen och Caz sa att han kunde använda vad han ville, bara han fick kompensation för det vid ett senare tillfälle om låten skulle gå bra. Caz fick aldrig någon ekonomisk kompensation.
Apropå stölder, eller lån, så använde sig The Shadows av orden "What you hear is not a test" långt före Wonder Mike yttrade de numera så bekanta orden i Rappers Delight. Faktum är att betydligt mer än vad vi tidigare nämnt mycket väl kan ha varit stulet från folk på gatorna. Versen Big Bank Hank lånade av Caz räknas som en av de mest genialiska genom tiderna, och den handlar om när Hank/Caz charmade reportern Lois Lane (Stålmannens flickvän). Hur vet man då att Hank lånat text från Caz? Jo, Hank bokstaverar C.A.S.A.N.O.V.A. F.L.Y. tidigt i låten, och det var som sagt Caz namn.
Beatet är inte något Sugarhill Gang byggde själva heller, utan det är i grund och botten en version av Chics Good Times. Nile Rodgers som gjorde originalet krediterades inte för sitt verk på de första versionerna av singeln, men det rättades till i efterhand.
När singeln släpptes blev den dock ingen omedelbar succé, bland annat p.g.a. fakumet att låten var 15 minuter lång (kortades ner efter tag, lagom till musikvideon). Efter någon vecka nappade dock en större radiostation, WESL, och radiostationens telefonlinjer var upptagna i tolv timmar framöver med folk som hade berömmande ord, frågor och önskningar. Inte bara vanliga människor blev förvånade utan även Hiphopvärlden blev fundersam. Det var inte helt otänkbart att rap skulle börja spelas på radio, men att Sugarhill Gang skulle vara först vara oväntat. De var som sagt relativt okända för Hiphoparna. Den generella gissningen var nog att Kurtis Blow, som samtidigt spelade in sin första skiva, skulle bli först, och om inte så skulle Cold Crush Brothers lyckas få in något på radion, eller kanske Grandmaster Flash. Så blev det dock inte.
Rappers Delight blev en ohygglig succé och har sålt två miljoner exemplar samt spelats på radio ett otal gånger. Dessutom har artisterna levt vidare på succén ända sedan dess, och man kan väl helt enkelt säga att låten livnärt dem och deras familjer.
Folk vill få Rappers Delight till att vara den första rap-inspelningen någonsin men det stämmer inte. Fatback släppte singeln "You're My Candy Sweet" på Spring Records. Låten fick inte mycket uppmärksamhet, men b-sidan "King Tim III (Personality Jock)" spelades ganska flitigt av radiostationerna.
Rappers Delight spelades in av Sugarhill Gang på Sugar Hill Records. Gruppen var splitterny efter att Sugar Hill Records grundare Sylvia Robinson observerat att hennes barn fattat tycke för emceeingen som utövades i parker runt om i landet. Lite snabbt sattes en crew ihop, Wonder Mike var en kompis till familjen, då sextonårige Master Gee anordnade en audition för att visa upp sig själv. Big Bank Hank var dock en betydligt mer speciell historia. Big Bank Hank höll till i diverse klubbar och var manager för en numera legendarisk hiphopgrupp kallad Cold Crush Brothers. Sylvia Robinson hörde honom rimma medan han jobbade på en pizzeria i New Jersey. Big Bank Hank fick erbjudandet att hoppa på och givetvis sade han ja - men det fanns ett problem, rimmen var inte hans. De tillhörde Grandmaster Caz, på den tiden känd som Casanova Fly. Hank frågade om han fick använda rimmen och Caz sa att han kunde använda vad han ville, bara han fick kompensation för det vid ett senare tillfälle om låten skulle gå bra. Caz fick aldrig någon ekonomisk kompensation.
Apropå stölder, eller lån, så använde sig The Shadows av orden "What you hear is not a test" långt före Wonder Mike yttrade de numera så bekanta orden i Rappers Delight. Faktum är att betydligt mer än vad vi tidigare nämnt mycket väl kan ha varit stulet från folk på gatorna. Versen Big Bank Hank lånade av Caz räknas som en av de mest genialiska genom tiderna, och den handlar om när Hank/Caz charmade reportern Lois Lane (Stålmannens flickvän). Hur vet man då att Hank lånat text från Caz? Jo, Hank bokstaverar C.A.S.A.N.O.V.A. F.L.Y. tidigt i låten, och det var som sagt Caz namn.
Beatet är inte något Sugarhill Gang byggde själva heller, utan det är i grund och botten en version av Chics Good Times. Nile Rodgers som gjorde originalet krediterades inte för sitt verk på de första versionerna av singeln, men det rättades till i efterhand.
När singeln släpptes blev den dock ingen omedelbar succé, bland annat p.g.a. fakumet att låten var 15 minuter lång (kortades ner efter tag, lagom till musikvideon). Efter någon vecka nappade dock en större radiostation, WESL, och radiostationens telefonlinjer var upptagna i tolv timmar framöver med folk som hade berömmande ord, frågor och önskningar. Inte bara vanliga människor blev förvånade utan även Hiphopvärlden blev fundersam. Det var inte helt otänkbart att rap skulle börja spelas på radio, men att Sugarhill Gang skulle vara först vara oväntat. De var som sagt relativt okända för Hiphoparna. Den generella gissningen var nog att Kurtis Blow, som samtidigt spelade in sin första skiva, skulle bli först, och om inte så skulle Cold Crush Brothers lyckas få in något på radion, eller kanske Grandmaster Flash. Så blev det dock inte.
Rappers Delight blev en ohygglig succé och har sålt två miljoner exemplar samt spelats på radio ett otal gånger. Dessutom har artisterna levt vidare på succén ända sedan dess, och man kan väl helt enkelt säga att låten livnärt dem och deras familjer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)