Tankar om homosexualitet

Jag är inte homosexuell, inte heller känner jag någon som är det. Trots detta har jag alltid känt ett behov av att stå upp för de homosexuellas rättigheter och ställning i samhället. Som människa har man inte bara ansvaret för sin egen omgivning, utan också för andras. Även om vi människor kanske inte alltid håller med varandra är det ändå viktigt att vi visar förståelse och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Som nittonåring kan jag glädjas över att ha växt upp i en generation som generellt visar större förståelse för det som bryter mot normen. Då och då konfronterar man ändå människor som av någon anledning väljer att ogilla de som på något sätt är annorlunda. I vissa fall kan jag åtminstone förstå deras argumentation - exempelvis när det kommer till invandring, ett fenomen som resulterar i ett förändrat samhälle, då kan jag förstå om man kanske har någonting emot det och vill göra en förändring, även om jag själv inte håller med.

Men att börja argumentera emot homosexualitet kommer jag alltid att se som mycket underligt. Det är lite som att ifrågasätta kärlek. De människor som ser ner på homosexualitet och som skulle vilja få bort det från jordens yta försöker på samma gång utrota den starka kärlek och lycka som finns i miljoner homosexuella relationer. Tveklös idioti, det kommer aldrig någonsin vara berättigat att hata kärlek.

Ni som läser det här har säkerligen hört argumenten förut. "Det är onaturligt, människan är inte skapad för homosexualitet". Är det då inte underligt att vi genom evolutionen inte berövats förmågan att få känslor för människor av samma kön? Att se människor som fortplantningsmaskiner är en mycket underlig och inkorrekt syn som kan motbevisas på många sätt. Uppenbarligen är vissa människor skapade för homosexualitet då de känner åtrå för människor av samma kön.

Argumentet att kvinnor föds med en fitta och att män föds med en kuk och att vi därför hör ihop kan dessutom krossas på fler sätt. En kort, snabb analys av den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet ger oss resultatet att vi först och främst är byggda för att överleva. Där är vi nog alla tämligen överens. Det är när vi kommer till det sekundära som åsikterna skiljer sig åt.

De som hävdar att homosexualitet är onaturligt brukar vanligtvis hävda att fortplantning är vad vi är byggda för. Jag å andra sidan skulle snarare säga att vi är byggda för att älska varandra. Det mest tydliga belägget för det är kanske att kvinnan utrustats med klitoris, en kroppsdel som inte fyller någon fortplantningsfunktion och som således inte skapats med det syftet. Går man vidare utsöndrar vi hormoner och dofter för att binda samman varandra, inte nödvändigtvis för att fortplanta oss - sänkningen av serotoninhalterna och att ökade mänger fenyletylamin och noradrenalin utlöses fyller ingen konkret funktion i fortplantningssyfte, utan blott i stadningssyfte.

Precis som övriga funktioner hos oss människor så skiljer sig de här sakerna från person till person. Vi människor uppfattar och hanterar information på olika sätt, vi hanterar olika situationer på olika sätt och vi är fysiskt kapabla till olika saker. Att det som knyter oss samman inte skulle fungera på olika vis är därmed en ganska underlig tanke. Faktum är att man kanske skulle kunna säga att vi är skapade för att fungera olika.

Vill man vara mer konkret kan man referera till att hypotalamus hos homosexuella respektive heterosexuella män svarar annorlunda på två lukter, den från testosteronderivat i mäns svett och östrogenderivat i kvinnors urin. Det är egentligen inte konstigare än ifall jag, som är mycket intresserad, reagerar annorlunda på ett fotbollsresultat jämfört med en god vän till mig som inte alls är intresserad.

Ett annat argument brukar vara att det är äckligt och man syftar då oftast på det rent sexuella. Det kan man så klart få tycka - även om det är helt onödigt, då sannolikheten att man ska stöta på ett homosexuellt par under själva akten är ganska liten. Sannolikheten att man tvingas stanna kvar och titta på är ännu mindre.

På senare tid har jag hamnat i en ganska konstig sits. Jag har kallats för homofob då jag dragit skämt om homosexualitet, och om handlingar som kan anses vara "bögiga". Samtidigt som jag har en viss förståelse för anklagelserna så måste jag nog ändå protestera. Humor och distans är ett måste för att kunna göra homosexualitet till en accepterad del av samhället. Det militanta, tvära sättet att skapa acceptans för homosexuella är i min mening i det närmaste ett sätt att avskärma sig från samhället, att bygga upp murar istället för att bredda perspektivet och ge folk fler infallsvinklar än de strikt vetenskapliga eller moraliska. Humor och kultur är, oavsett utformning, framgångsrika vägar för att skapa förståelse och folklig acceptans.

Med de här orden hoppas jag lyckas kunna väcka en och annan tanke hos er läsare. Jag hoppas att ni använder de nämnda argumenten nästa gång ni hamnar i diskussion med en homofob och jag hoppas att ni håller era sinnen öppna och accepterar att folk intresserar sig för och utforskar homosexualiteten från flera olika perspektiv, även om det kanske inte är de mest smickrande ibland.

/Simon Lerkot Berglind