AC Milan, kontinuitet och framgång

Trots mitt ogillande av italiensk fotboll hyser jag i all hemlighet en stor beundran för AC Milan. Klubbens ägare sedan 1986, Silvio Berlusconi, är ur ett demokratiskt perspektiv ett stort avskum. Berlusconi har sedan lång tid tillbaka varit italiens störste mediamogul och vid två tillfällen, dels i 1994 och dels under perioden 2001-2006, var han premiärminister i Italien, givetvis ständigt omgärdad av skumraskaffärer, rövslickeri från media och med i många fall väldigt genomskinliga vallöften. Samtidigt är det svårt att missa den andra sidan av Berlusconi, den sidan som är kärleksfull och tålmodig. Helt klart är det den sistnämnda sidan som återspeglar sig mest i klubben. Milan kan inte betraktas som ett projekt för Berlusconi. Det är inte som hans tv-kanaler, tidningar eller andra affärsprojekt. Snarare måste Berlusconi se sitt Milan som en son.

Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.

Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.

Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.

Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.

Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.

När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.

Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.