Bokstaven A's förbannelse

"That's holy ground you stupid motherfucker!". Att föra en diskussion med de mest inbitna Atari-fanatikerna är en plåga, en omöjlighet, ibland undrar man varför man ens försöker. De jävla glasögonprydda källargökarna sitter och försöker på fullaste allvar övertyga mig om att Atari skapade den värld vi i dag lever i. Utan Pong hade vi aldrig sett Anna Kournikovas kjol fladdra upp, utan Asteroids skulle vi inte veta lika mycket om rymdfysik och naturligtvis är både den bärbara datorn och digitalkameran en effekt av det mindre lyckade experimentet med trådlösa handkontroller (som hellre öppnade garageportar än agerade spelkontroll) i början av 80-talet.

Under en femårsperiod gick Atari från att vara ett kreativt företag med laganda och fötterna på marken till att stå på randen till konkurs. Det finns många teorier kring varför det blev så, men på en punkt är alla överens; Ray Kassar var definitivt inblandad. Denne inte särdeles unge man ersatte Nolan Bushnell som företagets ledare 1978, och det dröjde inte länge innan siffrorna pekade spikrakt uppåt. Som alla pengakåta amerikaner lutade sig Kassar bara tillbaka och såg hur omsättningen steg med många hundra procent. Samtidigt ignorerade han problemen som började växa fram. Strumpkungen, som han kallades, trodde helt enkelt att Atari var oövervinnerligt och att ingenting kunde stoppa pengaflödet. Atari gick från ett litet företag med god laganda till att bli ett enormt, miljardomsättande storföretag och det fanns en hel del som inte trivdes med den utvecklingen. I princip alla originalmedarbetare lämnade företaget eller blev sparkade, och ett par av dem kom att bilda Activision, världens första tredjepartstillverkare.

Nintendo Entertainment System blev Ataris död, och det skedde inte lika indirekt som vissa kanske tror. Owe Bergsten på svenska Bergsala samtalade med Hiroshi Yamauchi och tyckte att NES skulle släppas i resten av världen. Yamauchi var ganska negativ till det, men undersökte ändå möjligheter. Då Atari hade betydligt större erfarenhet inom marknadsföring i USA och Europa vände han sig dit, och frågade om Atari ville distribuera konsolen. Nintendo visade konsolen för Atari som likt sälar klappade ivrigt.

Det bestämdes att kontraktet skulle signeras på Summer Consumer Electronics-mässan i juni 1983. På plats inträffade dock ett smärre problem, Ray Kassar råkade gå förbi Colecos bås och noterade då att Coleco visade upp en version av Donkey Kong på sin nya ADAM-dator. Atari ägde rättigheterna till datorversioner av spelet, så Kassar blev rosenrasade och undrade hur i helvete det där kunde hända, samtidigt som han konstaterade att det fick vara som det var - inget kontrakt. Yamauchi var inte heller särskilt glad på Coleco-herrarna, och efter en månads diskussioner om vad som hänt var man redo igen. Men då hade Kassar tvingats avgå från Atari och med honom försvann också distributionsavtalet.

"If only he had been a little more patient at that convention, Atari would still rule the world." Det är ofta så med Atari-folk. "Om bara" är ett begrepp som används flitigt. I det här fallet kan man också förstå hur de tänker - hade Atari distribuerat NES i Nordamerika och Europa hade spelbranschen antagligen sett mycket annorlunda ut i dag.

Många rapporter visar hur barn till misslyckande föräldrar med förstörd ekonomi också riskerar att hamna i samma situation. Tveklöst är det också så att Ataris många söner gått tveksamma och underliga vägar som slutat på samma sätt, i katastrof och konkurs. Till och med äldste sonen, Activision, har gått i konkurs en gång i början av 90-talet. Naturligtvis som ett resultat av nästan kassarskt storhetsvansinne. I slutet på 80-talet övergav man nämligen sitt ärofyllda och klassiska namn för att istället heta "Mediagenic", då man tyckte att detta bättre representerade vad man egentligen höll på med.

Man fortsatte dock använda Activision-namnet på de flesta av sina spelprodukter, men inte ens det flådiga namnet kunde hindra företaget från att gå i konkurs. Att utveckla spel till många olika plattformar samtidigt visade sig nämligen ödesdigert då några av dessa floppade rejält, vilket gav dåligt med intäkter. Kort efter konkursen 1992 återbildades man som Activision - kanske mest av symboliska skäl - och en omstrukturering gjorde att man återigen kunde börja plocka marknadsandelar. Förra året gav man ut flest spel av alla distributörer.

1984 bildades Accolade, ett i dag ganska okänt företag som kanske snarare var en son till Activision än en son till Atari. Man valde namnet eftersom att man ville komma före Activision rent alfabetiskt, vilket både hade ett symboliskt värde och ett affärsmässigt värde. Accolade resonerade som så att det tydde på storhet och makt att ha ett namn som skulle lägga sig före Activision vid alfabetisk sortering. Samtidigt fyllde det naturligtvis en viss funktion även i olika kataloger och tidningar där produkter och aktiekurser kunde tänkas listas efter företagens alfabetiska ordning.

Det krävs inget geni för att förstå att det aldrig skulle hålla. Ett företag som tvingas ta till så desperata och långsökta metoder i jakten på publicitet måste naturligtvis ha en i det närmaste neurotisk ledning. Försöker man vinna varje liten fördel som finns är man ingen kompetent företagare även om det kan tyckas så - utan man är helt enkelt bara jävligt nervös över att allting ska gå åt helvete.

"Don't you fucking connect connect Accolade with Atari in that piece of shit article you're writing". Lite överraskande visade sig att även Accolade skulle hålla sig kvar ett ganska bra tag. Åttiotalet gick hyfsat och man växte långsamt till sig. Bubsy är en legendarisk titel som drog in bra med pengar, Test Drive-serien var även den framgångsrik och definitivt den starkaste kassakon i det långa loppet. I mitten av 90-talet började dock de första tecknen på en blek framtid uppenbara sig. Spelen blev allt sämre genomarbetade och det tycktes som att man inte klarade övergången till 3D särskilt bra. Accolade bestämde sig för att i princip bara satsa på sport- och actionspel där man hade haft sina största framgångar. Man undvek visserligen konkursen, men 1999 köptes man upp av franska Infogrames - som i dag heter Atari.

Acclaim Entertainment bröt sig även de ut från Activision, ett par år efter att Accolade gjort samma sak. Återigen fanns det ett par gamla Atari-herrar inblandade, och återigen valdes företagets namn med avsikt att placera sig före både Activision och Accolade i den alfabetiska ordningen. Den slutgiltiga platsen i alfabetstoppen lyckades man dock inte nå, mer om det senare.

I dag är Acclaim mest känt som företaget som släppte mängder och åter mängder med skitspel under början av 2000-talet. Faktum är dock att man en gång i tiden åstadkom en del titlar av mycket hög klass. Man hittade sin egen nisch inom licensspel och lyckades bland annat släppa ett par Spider-Man spel av god klass. Dessutom hjälpte man Double Dragon II och Bust-A-Move att släppas utanför Japan.

Marknadsföringsmetoderna Acclaim nyttjade sig av var på alla sätt och vis banbrytande. Man implementerade medvetet kontroversiella inslag i sina spel. Mortal Kombat skapade stor debatt i tidningarna och BMX XXX, som släpptes inte långt efter att krisen blivit uppenbar, skapade uppmärksamhet med sina pornografiska inslag. Man försökte även med kontroversiella marknadsföringsmetoder utanför själva spelen, bland annat lovade man 500 pund till gamers i Storbritannien som döpte sina barn till Turok.

2004 gick man i konkurs med runt en miljard kronor i skulder. "They should have arrived a bit earley so they could take care of that E.T. license shit".

Absolute Entertainment var ännu en Activision-ättling som bildades mot slutet av 80-talet, naturligtvis med intentionen att lägga sig. Detta lyckades man också med, men - en aning ironiskt kan tyckas - man uppnådde sämst resultat och släppte varken många eller bra titlar. Men som alla de här företagen visade man prov på vis överlevnadsinstinkt och lyckades hålla lågan igång enda fram till 1995 då marknaden tuffades till en aning på grund av Playstations intåg.

Det är med andra ord inte helt lätt att bilda ett företag som börjar på "A" och sedan få det att funka. Tids nog kommer domedagen, lika säkert som att Mel Gibson kommer att bo i en husvagn i sin nästa film. Speciellt om man på något vis har med Atari eller Activision att göra.