Vi minns Super Mario 64

Jag känner ingen gråtfärdighet när jag minns tillbaka till Super Mario 64s glada dagar. Dels var jag inte särskilt gammal då och sen hade jag dessutom fullt upp med att spela mediokra Playstation-spel. Men min kompis gjorde att jag i alla fall fick testa spelet lite då och då, och upplevelsen från spelsessionerna hemma hos kompisen skiljer sig från när jag spelat senare 3D-plattformsspel. Jag kände nämligen igen mig i konceptet och spelvärlden, trots att jag aldrig spelat ett plattformsspel i 3D.

Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.

Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.

Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.

2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.

Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?