Smoke

Mitt favoritverk av Paul Auster är sedan länge filmatiserat i form av filmen Smoke (1995), som har inslag av ganska många Auster-historier. 1990 skrev Paul Auster en julhistoria, Auggie Wren's Christmas Story om en cigarrbutiksägare (Auggie Wren) som varje dag klockan åtta på morgonen tar ett fotografi i sitt hörn av världen, nämligen en hörna i Brookyln. Wayne Wang läste berättelsen och frågade om han fick filmatisera den. Paul Auster sa att det gick bra om han fick själv fick blanda sig och det fick han.

Resultatet, Smoke, handlar om en otrolig massa saker, men filmens egentliga fokus skulle man kunna säger ligger i att det är speciellt att vara ospeciell. Alla filmens karaktärer är ytterst vanliga människor men som av ren otur (eller tur) får lite mer spänning i vardagen.

Auggie Wren's Christmas Story hade bara två riktiga karaktärer, Auggie Wren som alltså säljer cigarrer och Paul Auster själv som köper cigarrer och som får till uppgift att skriva en julnovell i Te Times. För att få det att funka som film har Paul Auster och Wayne Wang lagt till karaktärer och problem, varav ett fåtal kommer från andra Auster-berättelser. Den svarta pojken Thomas Cole blir filmens röda tråd då han i början stoppar en tankspridd Paul från att gå ut mitt i vägen. Paul erbjuder Thomas husrum, men Thomas avböjer.

En dag kommer dock Thomas hem till Paul. Med sig tar han ett problem storlek större men det tar tid innan det uppdadgas. När Paul efter att ha blivit störd i sitt arbete kör ut Thomas letar Thomas upp sin pappa som han inte träffat på åtskilliga år. Thomas ljuger dock och hävdar att han är någon annan, men ett kneg får han.

Det mesta av filmen, som är ganska dialogtung, utspelar sig i Auggies cigarrbutik, som är en samlingsplats för pratglada, röksugna människor i området. Detta framgår ännu tydligare i uppföljaren Blue in the Face med Jim Jarmush, Lou Reed, Michael J Fox m.fl..

Castingen är väldigt medveten i Smoke. Auggie Wren måste vara ganska gammal, rätt sliten men ändå väldigt karismatisk. 1995 fanns det egentligen inte så mycket att välja på. Antingen hade man kunnat ta en gubbe med en fruktansvärd skotsk brytning eller också kunde man ta Harvey Keitel, vilket man också gjorde. Keitel har dessutom Brooklyn-koppling, vilket är viktigt för Auster. Hans böcker utspelar sig alltid i Brooklyn, Smoke utspelar sig huvudsakligen i Brooklyn och Brooklyn är också ämnet i några dialoger samt i hela uppföljaren Blue in the Face.

Auster och Wang var också tvungna att hitta något som liknade en författare. Det är inte helt lätt att hitta en gubbe som ser sofistikerad ut utan att det blir klichéaktigt. Valet föll på William Hurt som visserligen kanske sett sin topp men som var van vid att göra komplexa karaktärer.

Den svarte killen från Brooklyns ghetto skulle vara ung nog att spela en 16-åring men erfaren nog att göra en stor roll. Återigen fick man titta i sitt eget bo och i Brooklyn hittade man Harold Perrineau som sedermera varit med i Oz, Matrix-filmerna och Lost. Som farsa till Thomas krävde man en skicklig skådespelare eftersom att scenen då farsan får veta vem Thomas är mycket väl hade kunnat bli översentimental och allmänt skitdålig med en kass skådespelare. Det finns inte särskilt många skickliga, svarta skådespelare över 35. Som tur var var Forest Whitaker sugen på att göra lite independent-film, och vips så var den rollen också tillsatt.

Precis som i Austers böcker ligger mycket fokus på dialogen och han har tillsammans med Wang finslipat varje detalj i manuset i det oändliga. Smoke är i ärlighetens namn snarast en bok på film än en bok som gjorts om till film, men att man lagt till vissa detaljer för att göra det mer spännande och flytande är naturligtvis en anpassning till den rörliga bildens konst.

För en otålig, oförståndig kan dialogen bli seg och tråkig precis som i en bok, men det är nog något lättare att ta till sig Smoke än att ta till sig en berättelse i textform. Konversationerna är kryddade och som sagt är ungefär bara 30-40% av Smoke med i Auggie Wren's Christmas Story. Nu när jag tänker på saken är det också intressant; det mesta av filmen är inte taget från berättelserna, bara karaktärerna och en del av handlingen, men ändå blir också det andra som en rörligbildbok. Där ser man verkligen vad som händer om en författare får fria tyglar att filmatisera en av sina böcker. Adaptionen kanske blir lidande, men istället har ett ganska unikt konstverk uppstått; filmboken, bokfilmen.