Sveriges sämsta fotbollsstad

Att bo i Lund och gilla fotboll är ingen dans på rosor. Stöter man på idrottsintresserade människor handlar det oftast om långa, taniga, intelligenta och öppna människor iklädda medelklasskläder eller träningsoveraller från år i handbollslag som H43 eller Lugi. De fåtaliga fotbollsentusiaster som ändå finns åker in till Malmö för att få se fotboll på någorlunda hög nivå.

Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.

Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.

En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.

Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.

Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.

Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.

Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.

Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.