Lasse Kinchs liv

Det är inte lätt att vara Lasse Kinch. Åldern börjar ta ut sin rätt och folk beter sig konstigt mot honom om dagarna. Den här lördagen vaknade han vid åttatiden. Fredagen hade varit lugn och skön, för Lasses två vänner upptäckte för några år sedan att om man gör rösterna ljusare (genom att pitcha) i Djungelboken-låten där Baloo har sex med Mowgli, så låter Baloo precis som Lasse Kinch. Förståeligt nog har Kinkys vänner haft svårt att acceptera detta, och sedan dess har han blivit kallad för sådant som "svinpäls".

Tommy Engstrand, en av Kinkys gamla kompisar, googlade en gång efter Lasse Kinch-bilder i... privat syfte, och då fann han snabbt en bild från Sveriges Radios hemsida där Kinch sitter och ser ut precis som Bo Landin, ni vet den där naturgubben som först syntes varje vecka i tv och sedan bara försvann, vilket sedermera resulterat i att Skansen-Jonas tvingas sjukskriva sig av all stress.

Kinch sitter och dricker sitt kaffe hemma i sin lägenhet i Stockholm. Han sippar lite på kaffet, tycker att det smakar mumma. Han bor på Södermalm tillsammans med sig själv och sin katt Lennart (efter Hyland), och det förvånar knappast någon. Varken att han är ensam eller att han bor på Södermalm - han är ju bajare in i själen, för det är ett lag som är precis lika mysigt som han själv. Utan några barn att försörja har han under åren haft råd med ett par andra lägenheter i staden dit han kan gå om han skulle glömma vägen hem till Södern. Samtliga lägenheterna har god utsikt över var Hammarby än kan tänkas träna. Ibland sitter han och tittar på träningarna. Oftast har han inga byxor på sig. Inga kalsonger heller.

Men den här dagen är han i sin gamla härliga lägenhet. Han tittar på klockan. 9. Det börjar bli dags att åka till Erik Dahlbergsgatan för att sända lite härlig färgtelevision, som Lasse kallar det. I bilen gör han sin research. Rasmus Lindgren spelar i Ajax och Kennedy också. En massa svenskar spelare i Feyenoord på 20-talet. Ok, det är nog allt, tänker han och kliver ur sin bil.

Sedan väntar gemensam frukost tillsammans med Tommy Engstrand och Åke Unger, en duo han numera bara pratar med på jobbet. Engstrand upptäckte Bo Landin-liknelsen och Unger blev trött på att Kinch ringde varje natt bara för att säga.
- HÄHÄHÄHÄHÄ, innan han la på.

Engstrand gillar att dricka läsk till frukost, men han kallar det lemonad. All läsk har frätt sönder hans mun, vilket gör att man inte längre på något vis kan förstå vad han säger, men det gör ingenting. Detta vet Viasat-ledningen om, men de bryr sig inte riktigt. Det är bättre att inte veta vad han säger än att veta det, resonerar man, och har då konkurrenternas Arne Hegerfors i åtanke. Åke Unger håller på Djurgården och är därför troligtvis typ 14, men han pratar gärna inte om sin ålder eftersom han innerst inne vet att Chris Härenstam är hälften så gammal och dubbelt så bra.

Lasse knaprar på en baguette. Glenn Hysén, den gamle skojaren, har dränkt baguetten i sin urin, men Åke Unger säger ingenting medan Tommy Engstrand antagligen glömt bort det. Henrik Strömblad, som också jobbar den här dagen, har lovat Glenn att han ska hålla koll på hur Lasse reagerar, men tyvärr är han alldeles för uppe i att göra vid Johan Mjällbys hår inför sändning.

En grej som Lasse gör innan matcherna börjar är att han går och säger hej till alla sina medarbetare. Han önskar dem lycka till och delar ut sina hemmagjorda kanelbullar som alla uppskattar. I dag är inget undantag, men vad hans medarbetare inte ser är att Lasse då och då stannar till mitt i korridoren, ser till att ingen är i närheten, och sedan yttrar han ett ångestfyllt "hjälp mig", innan han går vidare.

Fem minuter innan avspark tittar han runt lite på olika fotbollshemsidor för att se hur tugget går. Han tänker att det här är fan livet, man borde vara som Olof Lundh och dra in flera miljoner om året på att trycka F5 i direktsänd tv.

Lasse ser över laguppställning. Han noterar att Feyenoord startar med en högerback som heter Leroy Fer men han vägrar tro på det. Det verkar mycket mer logiskt att han skulle heta Fer le Roy, eftersom det ju är helt vansinnigt att någon skulle heta Leroy medan Fer är tidernas vanligaste förnamn. I ett lag med spelare som Kevin, Tim, Roy och Jonathan verkar det inte mer än logiskt att ha en lirare som heter Fer.

Tidigt noterar alla att Ajax börjar klart bäst och Lasse är helt med på noterna. Alla spelare som gör något bra heter Rasmus Lindgren eller Kennedy Bakircioglu och det enda som sägs om Feyenoord egentligen är att Fer Le Roy är en riktig hejare och att det spelade svenskar där på 1400-talet. Någonstans lyckas han även få med att Jonathan de Guzman gjort landskamper för Kanada.
Det har han inte.

Kinch berättar också att han knappt sett Rasmus Lindgren i Groningen. Av någon anledning tappar man inte hakan.

Ajax dominerar, gör 1-0, gör 2-0 och Lasse klagar över det dåliga playoffsystemet i Holland och vi håller alla med, innan han lanserar det banbrytande avslöjandet att Holland kanske bara får en kvalplats till nästa år, något vi alla vet är fel och skitsnack. Möjligen till nästa år igen. Lasse sippar lite kaffe och matchen går till halvtid.

I halvtid försöker han få tiden att gå på sitt eget vis. Han lyssnar på Die Hard 2-soundtracket, rappar lite eftersom han tror att under reklampauser så kan inte heller någon i Viasat-huset höra honom. Men det kan dem.
"Now brothers and sister, were hit today
That it is no mystery
I mean life is a battle for power, especially American History
You cant go anywhere in the country, or the world in matter of fact
Without hearing us talking about power, and hos it needs to be coloured black
But are you really ready for black power?"

Kinch rimmar illa, men skyller för sig själv på att det är Gary Byrds gamla låt som är knasigt upplagd. Kanske borde han förstått att det var en funklåt eftersom den gjordes innan hiphopen uppfanns. Korkat, säger han för sig själv och alla som hör honom skrattar gott vilket han naturligtvis aldrig får veta.

Andra halvlek sparkas igång och bollen hinner knappt ens spelas igång innan Lasse Kinch får ett omotiverat vredesutbrott och säger att Giovanni van Bronckhorst minsann borde kallas för Svinpäls, men se nej det går inte, för jag har redan gett honom smeknamnet Die Hard 2. Lasse Kinch konstaterar sedan att Rommedahl är en fegis eftersom han försöker låta bli att bli sparkad i huvudet. Klaas-Jan Huntelaar beter sig inte som en kapten, tycker han och det kanske man kan hålla med om men Kinch är inte riktigt klar, han måste såga alla andra spelare utom just Kennedy och Rasmus Lindgren.
- Stekelenburg är en jävla jude, John Heitinga har samma frisyr som den eländigt tunnhårige Gabri, Denny Landzaat köptes för stora pengar och skjuter dåligt, Tim de Cler verkar inte helt frisk, Suarez misslyckas med allting och alla andra våldtar fädrar och alla är dåliga och hemska utom min kära lilla Kennedy och min underbara söta Rasmus Lindgren, tycker jag mig höra honom säga. Ibland maskerar han det väl, men det är så han menar.

Så småningom tar matchen slut och Lasse noterar som vanligt att alla är på vansinnigt gott humör. Sedan han går han hem och sätter sig på sin stol och väntar på nya härliga uppgifter. "Jag ska aldrig gå i pension", tänker han och tittar på sin stora Tommy Engstrand-affisch.
- Arne, säger han.