Fear and Loathing at

Snart är det återigen dags för Nordic Games, spelmässan där det diskuteras spel och bjuds på öl. Jag var där redan förra året och då skrev jag följande rapport:

Min mamma väcker mig vid sju när hon ska gå till jobbet. Hennes tanke är att jag ska gå till skolan och ha nationella prov i engelska och lektioner i andra ämnen. Sedan en lång tid tillbaka är dock min tanke annorlunda, så jag somnar om när hon går. När jag vaknar timmen senare har solen gått upp rejält och det ser ut att bli en härlig dag. Synd bara att jag måste till världens fulaste stad, Malmö. Det är nämligen där Nordic Games 2007 hålls och som lundabo och spelskribent vore det en skam att inte åka dit, det är ju trots allt en ganska stor mässa för branschen.

Det tar dock lite tid att komma iväg. Det är mycket som ska med nämligen; mobiltelefon, pennor, anteckningsblock, kamera, cigariller, två huvudbonader, solglasögon, plånbok, pass och mp3-spelare. Två huvudbonader krävs av den enkla anledningen att den vita fiskehatten inte får plats på mitt huvud nu när håret vuxit sig långt. Som tur är kan man motarbeta håret genom att först duscha och sedan sätta på hatten direkt efter. Det funkade i alla fall ganska bra under första dagen, dag två är keps nog att föredra. Det bara känns så.

Annars blev det den vanliga munderingen. Shorts, skjorta och fleece i olika färger ackompanjerade av mina nya, gröna skor som vid dagens slut gett mig svidande skoskav. På tåget till Malmö försökte jag kommunicera med en person som jag trodde kanske var speljournalist. Han bad mig vara tyst eftersom han hade huvudvärk.

När tåget stannar vid stationen i Malmö infinner sig alltid en skräckblandad förtjusning. Man tänker att nu är jag här, i en riktig storstad, på ett stort uppdrag, samtidigt som den gråa och otroligt fula staden tornar upp sig framför en. Jag tar bussen till Västra Hamnen där mässan hålls i MalmöMässan. Alldeles intill ligger Turning Torso samt ett dussin ghettoaktiga byggnader med okänd funktion och ett par parkeringsplatser där folk åker skatebord.

I entrén får jag mitt presskort och jag kliver in i själva byggnaden. Det första som slår mig är att professionaliteten nu nått gamingvärlden. Överallt går folk nämligen omkring i svarta finkläder som gör att vi vanliga människor känner oss högt ovälkomna. Det roliga är att i alla fall hälften av de här kostymnissarna brinner för spel betydligt mycket mer än vad jag gör, trots att de på något sätt försöker dölja sin egen bakgrund och sina egna intressen. Som journalist - eller skribent eller vad ni än vill kalla det - bör jag ställa frågor och kritisera men kostymnissarna gör det väldigt svårt för mig genom att alienera sig på det här sättet.

Efter en stund börjar det bli enkelt att veta vad det står på olika människors kort bara genom att titta på dem. Utställarna, akademikerna och delegaterna har kostymer på sig. De slavande skoputsarna har blåa munderingar medan vi pressfolk ser ut lite hur vi vill. Det känns lite som att vi är mest öppna och personliga trots att det är vi som minst behöver vara det.

Den första talaren jag ser är Masaya Matsuura som dessvärre är helt obegriplig på grund av sin knackiga engelska. Hans assistent - vars namn jag glömt - visar en robothund som svarar på ljud från ett PC-keyboard. Därtill säger han en del obegripliga saker innan de båda avslutar med ett musikframträdande som påminde om det glada åttiotalet när Afrika Bambaataa med vänner gjorde electro-låtar med hemska röstförvrängare. Trots nostalgitrippen kan man inte säga annat än att Matsuuras framträdande var för dåligt.

Ett annat problem var maten. Före Matsuuras framträdande åt folk mat men eftersom det serverades rostbiff med någon skum ostgrej var jag helt enkelt tvungen att leta mig in mot centrum. Tillslut blev det en falafeltallrik från ett ställe vid namn “Matboden”. Det smakade visserligen skit men jag undvek i alla fall kostymnissematen. Min gode kollega Jocke, mer känd som Milliwayz, åt dock av vad som serverades. Nu tillhörde han visserligen mässans staff, men annars hade han allt fått pungsparkas för sin illojalitet mot antikostymnissegänget.

Något som frustrerade mig var den flintskalliga speljournalist som vandrade omkring tillsammans med någon kvinnlig fotograf. Hans jacka var skithäftig och det stod press på hans kort men jag lyckades aldrig läsa hans namn. Däremot såg han nog mitt eftersom han stirrade mot det första gången jag mötte honom. Han gav ifrån sig ett ansiktsuttryck som bäst kan tolkas som “ah, det är ett grottmongo - ferk off kid”. Eftersom han såg ut att vara lätt orolig eller irriterad när jag var i närheten vågade jag inte säga någonting till honom, något jag ångrade starkt efter första dagens mässande.

Efter Matsuuras rotvältska var det dags för en ny asiat. Joonmo Kwon klev upp i talarstolen och pratade god engelska. Han visade upp intressant statistik rörande den asiatiska onlinespelsmarknaden och berättade om hur framgångsrikt hans företag Nexon är. Han berättade att ett av deras spel fått ett sjusiffrigt antal nya spelare under bara den senaste månaden. Sedan frågade han skämtsamt hur många som bodde i Sverige, vilket möttes av applåder från de förståndiga och axelryckningar från somliga. Kwon berättade om Nexons spel och hur man gjorde för att få in pengar. Han berättade att det finns olika sätt att dra in pengar på; man kan fylla spelet med reklam (vilket Nexon gjort i något fall), man kan låta spelarna köpa föremål för riktiga pengar (intressant är att dekorativa föremål säljer bättre än funktionella) samt den gamla hederliga varianten att spelarna betalar en summa varje månad.

Några intressanta saker att nämna angående Nexon är att de utvecklade det första MMO-spelet i 3D i form av The Kingdom of the Winds som tydligen fortfarande ångar på. Bilspelet Kartrider är just det överlägset mest populära spelet i Sydkorea, som är en enormt viktig del av världsmarknaden. Var tredje korean äger ett exemplar av spelet där man naturligtvis kan köpa fordon för riktiga pengar, om jag förstått det rätt. Kwon var väldigt ärlig vilket gjorde hans ord intressanta och han hymlade inte med att det här handlar om pengar. Det största frågetecknet hos både honom och oss är dock hur man ska få in Nexon på den europeiska marknaden. Kwon hävdade att det stora problemet är de många språken som talas av få människor.

Dagens sista intressanta händelse var en paneldebatt om speljournalistik. En panel bestående av journalister från olika länder diskuterade olika ämnen men det fanns mycket kvar att diskutera när tiden tog slut. Thomas Puhas genomusla inledning där han inte kunde få fram ett enda argument till varför han inte ville kalla sig journalist gjorde att man förväntade sig en massa okunnigheter från olika håll men det bättrade på sig. Sveriges representant Susanne Möller fick inte mycket sagt men det hon sa var ganska bra. Dessvärre var hon överdrivet puttenuttig vilket jag också fick prov på efter debatten då ett par personer som ville ha mer snack gick fram och skulle fråga henne saker. Jocke sa några saker som jag vet att Susanne tycker är genomkorkat men hon bara flöt med i floden. Någon okänd snubbe kom fram och frågade om DN tänkte fortsätta satsa på spel i nuvarande format. Möller gav ett svar som verkade sådär lagom raktfram. Hon svarade antagligen med sanningen men undanhöll nog också något. När GONs lille rödbyxade Fredrik Schützer ställde ett par ganska kloka men rätt ointressanta och snälla frågor svarade Möller på ett sätt som lät oerhört korrekt och något intränat men återigen fick jag en känsla av att hon gav svar som hon mer tyckte lät bra än som verkligen var ärligheten themselves. Bara hon inte gör likadant när hon skriver recensioner. Schützer hade förresten en trendig hatt på sig och varken lät eller såg ut som ett rovdjur, vilket man hade kunnat förvänta sig med tanke på att de där GON-nissarna inte sällan är just rovdjur.

Efter paneldebatten där norske Snorre Bryne och Eurogamers-gubben verkade vettigast bjöds det på öl. Jag drack för mycket och vinglade runt bäst jag kunde. I mitt något berusade läge försökte jag hitta den flintskalliga speljournalisten med jackan men icke. Han tycktes ha gått hem eller någonting. Vem fan kan det ha varit?

Second day in ugly town, oh yes.
Jag tog på mig samma saker som jag hade dagen före, frånsett ett byte av underkläder, skor och huvudbonad. Dessutom plockade jag med mig en väska med cigariller och andra livsnödvändigheter. Eftersom 13.15-föreläsningarna hann börja före jag hann in genom portarna var jag tvungen att hitta på någonting annat så länge. Resultatet blev att jag helt enkelt lutade mig över ett bord och tog några fotografier. Två andra som sysselsatte sig med annat var vår svenska Carolina Klüft-liknande DN-journalist Susanne Möller som njöt av lite Snorre. Snorre Bryne, that is.

I dag var jag åtminstone mätt då jag ätit kebab på Saluhallen i Lund. Mättnaden gav mig energin att studera min omgivning i minsta detalj. En kille i Nvidia-båset såg ut att tycka synd om mig för att jag stod ensam. En snubbe som var oväntat lik kungen knatade också förbi. Men ingenstans, absolut ingenstans, kunde jag hitta min flintskalliga kille. Jag antog att han var inne och lyssnade på föreläsningen, så när folket strömmade ut ställde jag mig ett par meter från dörren. Ut kom Skägg-Love, Peter Ottsjö och en del andra människor varav vissa visserligen var flintskalliga, men ändå inte rätt.

Inte mycket att göra, ville jag tänka. Även om sanningen är att jag blev helt tokig. Måste. Hitta. Flintskallen. Efter en stunds intensivt letande bestämde jag mig för att ta en paus och istället titta på en föreläsning. Keiichi Yano pratade om att göra musikspel och det mest intressanta han tog upp var hur man anpassar ett spel så att det funkar även i Nordamerika och Europa. Det som var manliga cheerleaders i Japan är i Nordamerika och Europa istället agenter. Yano var väldigt rolig och sa många klockrena saker, bland annat berättade han om hur hans medarbetare reagerade när han berättade vad europeerna och nordamerikanerna ville ha. Yanos engelska var dessutom mycket bra.

Efter föreläsningen gick jag och gjorde ingenting (letade efter vår flintskallige vän) en stund. När jag skulle gå ut och röka en cigarill dök Skägg-Love upp.
- Bögneger, sa han inte, för han verkar inte vara någon kontroversiell typ.
Istället var det jag som började konversationen.
- Det är ju du med det ökända skägget!
Efter lite namedropping var det dags för mig att snacka lite sanningsenligt skit.
- Vad skriver du för? har jag för mig att Beppe-Love frågade.
- Gamingeye. Jävla skitsida. Fast jag tycker inte Gamereactor är så bra heller.
- Varför det? För mycket reklam? frågade Cornelis-Love och avslöjade i samma stund vad han själv ogillar med Gamereactor.
- Ja, det är väl mest det, sa jag, trots att jag nog ville säga att deras jävla kärringskvallerinriktning inte var så jävla haj den heller. Men för att undvika slagsmål med en stor, skäggig Malmö-bo fick jag hålla med honom om att de minsann producerar bra texter. Och det är väl sant i viss mån också, de kan ju skriva i alla fall. Mys-Loves kompis “Jag tror jag har kort-snaggat hår men jag har fel”-Petter hälsade också och vi utbytte några ord angående den flintskallige journalisten. Stereotypfarfar-Love och jag pratade lite om japanen vi nyss beskådat innan jag gick in för att leta efter lite skalle.

Jag noterade att folk var mindre uppklädda än dagen före. Kanske var det på grund av min lilla rapport här tidigare. Kanske var det av helt andra anledningar. Kanske har jag helt enkelt jävligt fel. För att fördriva tiden lite gick jag till Swedish Game Awards-bås, där jag skakade hand med ett par trevliga människor. Jag minns inga namn och orkar inte öppna min väska för det visitkort jag fick, men det var en herre som såg allmänt glad ut och hade ett långt, svart, krulligt hår. Hans utseende kändes väldigt bekant för mig så jag skakade hand med honom och påstod att jag minsann kände igen honom. Jag spelade två stycken spel varav ett var riktigt, riktigt bra. Toribash står det i mina anteckningar att det heter och det stämmer nog. Det är väldigt svårt att beskriva spelet så ni får gå in på dess hemsida och testa själva:
http://www.toribash.com/

Det andra spelet hette Switchball eller något liknande och var rätt kul men ingenting jag fastnade för på samma sätt som jag gjorde med Toribash. Vem behöver hasch när man har Toribash?

Efter att ha spelat bort en timme eller så var det dags för den avslutande paneldebatten angående nordisk spelutvecklings framtid. Vår svenske representant från Massive var pratvillig och glad men det var islänningen som sa klokast saker. Han omvände allting negativt till positivt. Han sa att man kunde se det som negativt att den isländska marknaden är för liten men att det var positivt att man istället fick hela världen som marknad. Och när någon uttryckte att bristen på nordiska spelutgivare var ett problem hävdade han motsatsen genom att säga att utgivare bara är i vägen ändå. På det hela taget en intressant debatt där normannen borde hållt käften.

På vägen hem åt jag på Burger King och reflekterade över vad jag sett under dagen. Eller faktum är att jag snarare funderade på vad jag inte sett. Hade jag missat den flintskallige mannen? Eller var han bara inte där? Nu i efterhand har det visat sig var Oskar Skog, och han var inte där dag två. Mysteriet är med andra ord löst, men det känns ungefär som att lösa Zelda med hjälp av GameFaqs.