Hollywoodskylten

LOS ANGELS. Klättra upp på en kulle med utsikt över Los Angeles och blicka ut över staden. Se ner på bilarna och folk livet, bekanta dig med platser där filmer och historiska händelser ägt rum, känn den smoggiga luften och den brännande, förgiftade värmen. Är luften klar nog höjer du sedan blicken mot en annan kulle, den som säger mer om staden än någonting annat.

För där finns Hollywood-skylten, symbolen för en galen mångmiljardsindustri, den enkla vita text som undermedvetet berört oss så mycket, som blivit ett monument över den tokiga jakt på kändisskap som får folk att gå över lik om det skulle krävas. Där har den funnits sedan 1923 och från början var knappast tanken att uppföra 1900-talets mest välkända vägskylt.

Den ursprungliga texten var "Hollywoodland", ett långt och omständigt namn som med tidens tand slets ner till någonting mer tempofyllt och tidstypiskt. Syftet var att marknadsföra de nybyggen som ägde rum på kullarna ovanför stadsdelen Hollywood, vilket var en ovanlig men inte helt ny strategi från framgångsrike landexploateringsgurun Hobart Johnstone Whitley, som tidigare använt sig av metoden på en annan plats i staden.

Företaget Crescent Sign Company, uppenbarligen specialiserade på skyltindustrin, fick uppgiften att uppföra de tretton bokstäverna. Ägaren Thomas Fisk Goff designade skylten vilket rimligtvis måste varit en ganska enkel uppgift med tanke på den enkla strukturen. Varje bokstav var nio meter bred och femton meter hög, allt för att de skulle synas så bra som möjligt. För att inte nattens makter skulle få övertaget installerade man dessutom runt 4000 glödlampor i varje bokstav vilket säkert tog hårt på någon stackares elräkning.

Tanken var att skylten skulle vara tillfällig, kanske skulle den bara stå där ett år eller på sin höjd två-tre. Invigningen inträffade den trettonde juli 1923, således ett historiskt datum inom den amerikanska filmindustrin och därför också ett historiskt datum för film över huvud taget.

Skylten blev emellertid mycket populär och ett bra riktmärke om man skulle någon vart. Snart blev Hollywood det stora filmnavet i Amerika och plötsligt hade skylten blivit så mycket mer än en ambitiös reklamkampanj. Med sin monstruösa storlek och sin överdådighet blev den helt enkelt en perfekt association till vad som komma skulle.

Vårdnaden kring skylten var dock ett dilemma. Ingen ville ta ansvar för schabraket som alla börjat ta för givet. För H.J. Whitleys del hade den redan fyllt sin funktion och när den så småningom började förfalla var han redan död och begraven medan en stackars vaktmästare tillbringade sina dagar med att hålla allting i skick. Medan en sådan inte kostade mer än en billig penning var de större och mer kostsamma renovationsbehoven en helt annan historia.

Under många år höll en intressant herre vid namn Albert Kothe ordning på skylten. Han bodde i en liten stuga, närmast en hytt, bakom det första "L":et och bytte glödlampor då det krävdes. En dag någon gång på slutet av 30-talet råkade han fylleköra ner bokstaven "H" vilket var till stor glädje för en mängd fotografer som såg till att dråpligheten skulle dokumenteras för all framtid.

Den träiga kitschkolossen började se lite moloken ut. 1949 blåste en storm ner det sargade H:et och diskussionerna började. Man bestämde sig för att ta bort de sista fyra bokstäverna, då de representerade Whitleys byggprojekt snarare än själva distriktet. Kloka affärsmän från orten erbjöd sig att stå för kostnaderna, så länge den där försmädliga delen plockades bort, vilket också blev fallet.

Renovationen var billig och kan bäst beskrivas som fusk, vilket också gjorde att skylten omedelbart började förfalla så snart byggnadsställningarna var nere. Plötsligt var skylten en anonym skamfläck man sällan såg åt eller ens skänkte en tanke. Tidningarna från den här tiden undvek att skriva om förfallet och hade man inte egna ögon att se med hade antagligen ingen känt till att det fanns en jättelik skylt där uppe på kullen.

Under 70-talet började förfallet bli lite för uppenbart - ovandelen av det första O:et ramlade av, det andra O:et ramlade ner helt och hållet vilket gav en lätt dyslektisk touch. Staden ville plocka bort skylten, vilket hade varit kostsamt men en till hälften slocknad gammal relik var ingenting man ville ha på sina axlar i en stor och viktig stad som Los Angeles.

Men så började debatten i tidningarna. Människorna, som med Los Angeles utbrednad och ökade betydelse fått en ohälsosam släng storhetsvansinne, ville ha en symbol att vara stolta över, någonting de kunde jämföra med Eiffeltornet eller Empire State Building. Man diskuterade olika alternativ, som en gigantisk Jesus-staty vilken var tänkt att stå precis där Hollywood-skylten finns.

Efter många tokiga förslag kom man så småningom fram till att det vore onödigt att gå över ån för vatten. Hollywood-kullen är trots allt den högsta punkten i staden och konceptet med en stor skylt där vore kanske inte så tokigt ändå, resonerade man. Till somliga stadspolitikers förtret valde man att lägga ut pengarna som krävdes för att renovera och förstärka skylten. Mot slutet av årtiondet valde man att helt byta ut skylten och det tidigare träiga bygget blev logiskt nog till stål.

Under 80-talets ytlighetshets blev skylten en allt mer populär symbol för lyckosökande kändiswannabees. Snart förvandlades den till den självklara och omdebatterade symbol vi ser den som i dag.

Genom åren har det naturligtvis inträffat en del anekdoter klart värda att nämna. 1932 tog skådespelerskan Peg Entwistle livet av sig för att hon misslyckats med att erhålla det kändisskap hon ville ha. Något ironiskt är det också därför hon gått till historien - hon lyckades helt klart med sin målsättning här i livet då hon hoppade från begynnelsebokstaven.

En del människor har haft roligt med att på olika sätt modifiera texten. 1976 var några fantasifulla pundare sugna på att liva upp vardagen genom att ändra texten till HOLLYWeeD. En annan gång kom påven på besök och för att välkomna honom ändrade man texten till HOLYWOOD. Genom åren har en del finansierade, tillfälliga förändringar gett uppmärksamhet till företag och evenemang mot att staden fått en saftig summa. På senare år har detta dock förbjudits.

Skylten har i alla tider fått oss att tänka till och har definitivt inverkat på vår bild av Los Angeles. Den har alternerat mellan att vara en skamfläck och att vara en verklig tillgång, vilket känns som en talande summering av filmerna som producerats i trakten.

Nu är den etablerad och kvar för att stanna en lång tid framöver, något som säkert också det stämmer överens med amerikansk film.

Lerkots textarkiv

http://www.cine.se/filmsida.php?film=the_box

#
1944: Battle of the Bulge [Recension / Gamingeye / 2005]

A
Arkadtankar [Krönika / Retry / 2009]
AC Milan, kontinuitet och framgång [Artikel / Zinezine / 2008]
Advocaat, slav under rasismen [Krönika / Svenskafans / 2008]
Atari 2600 fyller 30 år - pionjären som inte ville dö [Artikel / GAMEcore / 2007]
Atari Cosmos - holografisk flopp [Artikel / GAMEcore / 2007]
Att satsa inhemskt [Artikel / Svenskafans / 2008]
An(k)alys: Ducktaleslåtarna [Krönika / Zinezine / 2008]

B
Blizzard - företaget, myten, legenden [Artikel / Gamingeye / 2004]
Bruce Willis [Biografi / Cine / 2007]
Bokstaven A's förbannelse [Artikel / Zinezine / 2007]
Bojkotta alla jävla kvällstidningar [Krönika / Svenskafans / 2008]
Buzz!: Brain Bender [Recension / Handkontroll.com / 2008]

C
Championship Manager 03/04 [Recension / Gamingeye / 2003]
Championship Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Crashday [Recension / Gamingeye / 2006]

D
Dagstidningarnas speljournalistik [Artikel / Gamingeye / 2006]
Dubbare - ett hatat släkte [Artikel / Zinezine / 2008]
Du borde veta bättre, Jennifer Wegerup [Krönika / Svenskafans / 2008]

F
Fear & Loathing at Nordic Game 2007 [Reportage / Zinezine / 2007]
Football Manager 2007 [Recension / Gamingeye / 2006]
FIFA Manager 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
Football Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2004]
Football Manager 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
FIFA 2007 [Recension / Gamingeye / 2006]

E
Eastside Hockey Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Ett bortglömt perspektiv [Krönika / Svenskafans / 2008]

G
Galactic Civilizations II [Recension / Gamingeye / 2006]
Garden of War #1 [Intervju / Gamingeye / 2006]
Garden of War #2 [Artikel / Gamingeye / 2006]

H
Hiphop-Bogdan [Artikel / Zinezine / 2006]
Hideo Kojima - från pigg visionär till seg pensionär [Krönika / Handkontroll.com / 2008]
Holländska namn [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländska svin och "svin": Co Adriaanse [Biografi / Svenskafans / 2008]
Holländska svin och "svin": Frank de Boer [Biografi / Svenskafans / 2008]
Holländska landslaget - VM i krångel [Artikel / FMSweden / 2006]
Holländsk fotbollshistoria - del 1 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 2 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 3 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 4 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 5 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 6 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 7 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 8 [Artikel / Svenskafans / 2008]


I
Ice Hockey Club Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Immortal Cities: Children of the Nile [Recension / Gamingeye / 2005]
Intervju med Corestore Trelleborg [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med Gunnar Ernblad [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med NAFS(k)s ordförande Åsa Warnquist [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med ElakeDuck [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Sjow [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Ziebed [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Zubie [Intervju / Gamingeye / 2005]


J
Jävla Göteborgare [Matchrapport / Svenskafans / 2007]

K

L
Lasse Kinchs liv [Krönika / Zinezine / 2007]
Legend: Danny Blind [Biografi / Svenskafans / 2007]
Lerkot möter Shortround [Intervju / Gamingeye / 2005]
Lost & Found [Recension / Dagens Skiva / 2007]

M

N
NBA 08 [Recension / Zinezine / 2008]
NBA 06 [Recension / Gamingeye / 2005]
NHL 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
NHL 2005 [Recension / Gamingeye / 2004]

O

P
Pro Cycling Manager [Recension / Gamingeye / 2005]

Q

R
Rappers Delight [Artikel / Zinezine / 2005]
Reno 911: Miami [Recension / Cine / 2007]
Rescue Dawn [Recension / Cine / 2007]

S
Schroet Kommando [Artikel / Gamingeye / 2005]
Sega Master System - brassarnas favorit [Artikel / Handkontroll.com / 2008]
Sci-fi-mässan i Malmö 2007 [Reportage / FZ / 2007]
Smoke [Krönika / Zinezine / 2007]
Surinam, en outtömlig källa [Artikel / Svenskafans / 2008]
Sneijder & Van der Vaart - underbarnen [Biografi / Svenskafans / 2008]
Spel du inte vill spela [Artikel / Gamingeye / 2006]
Sportspelsåret 2004 [Artikel / Gamingeye / 2004]
Sveriges sämsta fotbollsstad [Artikel / Zinezine / 2008]
Sveriges mysigaste spelskribent [Kåseri / Handkontroll / 2009]

T
Tankar om homosexualitet [Krönika / Manuela Gaetanis blogg / 2008]
Timeshift [Förhandstitt / Level 7 / 2006]
Tapani [Biografi / Gamingeye / 2003]
The Black Mirror [Recension / Gamingeye / 2004]
The Heinemarks [Biografi / Gamingeye / 2003]
The Box [Recension / Cine / 2009]
The Movies [Recension / Gamingeye / 2005]
The Movies: Stunts & Effects [Recension / Gamingeye / 2006]
The Sims 3 [Recension / Retry / 2009]
The Punic Wars: Celtic Kings [Recension / Gamingeye / 2004]
The Sims 2: Castaway [Recension / GAMEcore / 2007]
Tid för ett Wii Rape? [Krönika / Handkontroll.com / 2009]
Tycoon City: New York [Recension / Gamingeye / 2006]

U
Udda som fan - Atlantis II [Artikel / Handkontroll.com / 2008]
UEFA Champions League 2004/2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Underliga holländska klubblagsnamn [Artikel / Svenskafans / 2007]
Ur dödlig synvinkel [Artikel / Gamingeye / 2008]
Ur dödlig synvinkel, del 2 [Artikel / Gamingeye / 2008]

V
Vi minns Super Mario 64 [Artikel / Zinezine / 2008]
Världens sämsta film fyller 42 år [Artikel / Bloggywood / 2008]

W
Warcraft Adventures - Blizzards svarta får? [Artikel / Gamingeye / 2004]
Will Smith [Biografi / Cine / 2008]
Wings of Honour [Recension / Gamingeye / 2004]
Worms 4: Mayhem [Recension / Gamingeye / 2005]

Å
Årets sport/racingspel [Artikel / Gamingeye / 2006]

Tankar om homosexualitet

Jag är inte homosexuell, inte heller känner jag någon som är det. Trots detta har jag alltid känt ett behov av att stå upp för de homosexuellas rättigheter och ställning i samhället. Som människa har man inte bara ansvaret för sin egen omgivning, utan också för andras. Även om vi människor kanske inte alltid håller med varandra är det ändå viktigt att vi visar förståelse och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Som nittonåring kan jag glädjas över att ha växt upp i en generation som generellt visar större förståelse för det som bryter mot normen. Då och då konfronterar man ändå människor som av någon anledning väljer att ogilla de som på något sätt är annorlunda. I vissa fall kan jag åtminstone förstå deras argumentation - exempelvis när det kommer till invandring, ett fenomen som resulterar i ett förändrat samhälle, då kan jag förstå om man kanske har någonting emot det och vill göra en förändring, även om jag själv inte håller med.

Men att börja argumentera emot homosexualitet kommer jag alltid att se som mycket underligt. Det är lite som att ifrågasätta kärlek. De människor som ser ner på homosexualitet och som skulle vilja få bort det från jordens yta försöker på samma gång utrota den starka kärlek och lycka som finns i miljoner homosexuella relationer. Tveklös idioti, det kommer aldrig någonsin vara berättigat att hata kärlek.

Ni som läser det här har säkerligen hört argumenten förut. "Det är onaturligt, människan är inte skapad för homosexualitet". Är det då inte underligt att vi genom evolutionen inte berövats förmågan att få känslor för människor av samma kön? Att se människor som fortplantningsmaskiner är en mycket underlig och inkorrekt syn som kan motbevisas på många sätt. Uppenbarligen är vissa människor skapade för homosexualitet då de känner åtrå för människor av samma kön.

Argumentet att kvinnor föds med en fitta och att män föds med en kuk och att vi därför hör ihop kan dessutom krossas på fler sätt. En kort, snabb analys av den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet ger oss resultatet att vi först och främst är byggda för att överleva. Där är vi nog alla tämligen överens. Det är när vi kommer till det sekundära som åsikterna skiljer sig åt.

De som hävdar att homosexualitet är onaturligt brukar vanligtvis hävda att fortplantning är vad vi är byggda för. Jag å andra sidan skulle snarare säga att vi är byggda för att älska varandra. Det mest tydliga belägget för det är kanske att kvinnan utrustats med klitoris, en kroppsdel som inte fyller någon fortplantningsfunktion och som således inte skapats med det syftet. Går man vidare utsöndrar vi hormoner och dofter för att binda samman varandra, inte nödvändigtvis för att fortplanta oss - sänkningen av serotoninhalterna och att ökade mänger fenyletylamin och noradrenalin utlöses fyller ingen konkret funktion i fortplantningssyfte, utan blott i stadningssyfte.

Precis som övriga funktioner hos oss människor så skiljer sig de här sakerna från person till person. Vi människor uppfattar och hanterar information på olika sätt, vi hanterar olika situationer på olika sätt och vi är fysiskt kapabla till olika saker. Att det som knyter oss samman inte skulle fungera på olika vis är därmed en ganska underlig tanke. Faktum är att man kanske skulle kunna säga att vi är skapade för att fungera olika.

Vill man vara mer konkret kan man referera till att hypotalamus hos homosexuella respektive heterosexuella män svarar annorlunda på två lukter, den från testosteronderivat i mäns svett och östrogenderivat i kvinnors urin. Det är egentligen inte konstigare än ifall jag, som är mycket intresserad, reagerar annorlunda på ett fotbollsresultat jämfört med en god vän till mig som inte alls är intresserad.

Ett annat argument brukar vara att det är äckligt och man syftar då oftast på det rent sexuella. Det kan man så klart få tycka - även om det är helt onödigt, då sannolikheten att man ska stöta på ett homosexuellt par under själva akten är ganska liten. Sannolikheten att man tvingas stanna kvar och titta på är ännu mindre.

På senare tid har jag hamnat i en ganska konstig sits. Jag har kallats för homofob då jag dragit skämt om homosexualitet, och om handlingar som kan anses vara "bögiga". Samtidigt som jag har en viss förståelse för anklagelserna så måste jag nog ändå protestera. Humor och distans är ett måste för att kunna göra homosexualitet till en accepterad del av samhället. Det militanta, tvära sättet att skapa acceptans för homosexuella är i min mening i det närmaste ett sätt att avskärma sig från samhället, att bygga upp murar istället för att bredda perspektivet och ge folk fler infallsvinklar än de strikt vetenskapliga eller moraliska. Humor och kultur är, oavsett utformning, framgångsrika vägar för att skapa förståelse och folklig acceptans.

Med de här orden hoppas jag lyckas kunna väcka en och annan tanke hos er läsare. Jag hoppas att ni använder de nämnda argumenten nästa gång ni hamnar i diskussion med en homofob och jag hoppas att ni håller era sinnen öppna och accepterar att folk intresserar sig för och utforskar homosexualiteten från flera olika perspektiv, även om det kanske inte är de mest smickrande ibland.

/Simon Lerkot Berglind

AC Milan, kontinuitet och framgång

Trots mitt ogillande av italiensk fotboll hyser jag i all hemlighet en stor beundran för AC Milan. Klubbens ägare sedan 1986, Silvio Berlusconi, är ur ett demokratiskt perspektiv ett stort avskum. Berlusconi har sedan lång tid tillbaka varit italiens störste mediamogul och vid två tillfällen, dels i 1994 och dels under perioden 2001-2006, var han premiärminister i Italien, givetvis ständigt omgärdad av skumraskaffärer, rövslickeri från media och med i många fall väldigt genomskinliga vallöften. Samtidigt är det svårt att missa den andra sidan av Berlusconi, den sidan som är kärleksfull och tålmodig. Helt klart är det den sistnämnda sidan som återspeglar sig mest i klubben. Milan kan inte betraktas som ett projekt för Berlusconi. Det är inte som hans tv-kanaler, tidningar eller andra affärsprojekt. Snarare måste Berlusconi se sitt Milan som en son.

Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.

Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.

Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.

Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.

Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.

När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.

Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.

Sveriges sämsta fotbollsstad

Att bo i Lund och gilla fotboll är ingen dans på rosor. Stöter man på idrottsintresserade människor handlar det oftast om långa, taniga, intelligenta och öppna människor iklädda medelklasskläder eller träningsoveraller från år i handbollslag som H43 eller Lugi. De fåtaliga fotbollsentusiaster som ändå finns åker in till Malmö för att få se fotboll på någorlunda hög nivå.

Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.

Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.

En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.

Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.

Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.

Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.

Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.

Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.

Intervju med Corestore Trelleborg

Vi har intervjuat Micke på Corestore i Trelleborg. Corestore är en kedja med fristående butiker som samarbetar på vissa områden, med ambitionen att undvika att slukas av större kedjor som Game och EB Games.



De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.

Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.

Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.

Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…

Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.

Vi minns Super Mario 64

Jag känner ingen gråtfärdighet när jag minns tillbaka till Super Mario 64s glada dagar. Dels var jag inte särskilt gammal då och sen hade jag dessutom fullt upp med att spela mediokra Playstation-spel. Men min kompis gjorde att jag i alla fall fick testa spelet lite då och då, och upplevelsen från spelsessionerna hemma hos kompisen skiljer sig från när jag spelat senare 3D-plattformsspel. Jag kände nämligen igen mig i konceptet och spelvärlden, trots att jag aldrig spelat ett plattformsspel i 3D.

Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.

Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.

Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.

2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.

Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?