http://www.cine.se/filmsida.php?film=the_box
#
1944: Battle of the Bulge [Recension / Gamingeye / 2005]
A
Arkadtankar [Krönika / Retry / 2009]
AC Milan, kontinuitet och framgång [Artikel / Zinezine / 2008]
Advocaat, slav under rasismen [Krönika / Svenskafans / 2008]
Atari 2600 fyller 30 år - pionjären som inte ville dö [Artikel / GAMEcore / 2007]
Atari Cosmos - holografisk flopp [Artikel / GAMEcore / 2007]
Att satsa inhemskt [Artikel / Svenskafans / 2008]
An(k)alys: Ducktaleslåtarna [Krönika / Zinezine / 2008]
B
Blizzard - företaget, myten, legenden [Artikel / Gamingeye / 2004]
Bruce Willis [Biografi / Cine / 2007]
Bokstaven A's förbannelse [Artikel / Zinezine / 2007]
Bojkotta alla jävla kvällstidningar [Krönika / Svenskafans / 2008]
Buzz!: Brain Bender [Recension / Handkontroll.com / 2008]
C
Championship Manager 03/04 [Recension / Gamingeye / 2003]
Championship Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Crashday [Recension / Gamingeye / 2006]
D
Dagstidningarnas speljournalistik [Artikel / Gamingeye / 2006]
Dubbare - ett hatat släkte [Artikel / Zinezine / 2008]
Du borde veta bättre, Jennifer Wegerup [Krönika / Svenskafans / 2008]
F
Fear & Loathing at Nordic Game 2007 [Reportage / Zinezine / 2007]
Football Manager 2007 [Recension / Gamingeye / 2006]
FIFA Manager 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
Football Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2004]
Football Manager 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
FIFA 2007 [Recension / Gamingeye / 2006]
E
Eastside Hockey Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Ett bortglömt perspektiv [Krönika / Svenskafans / 2008]
G
Galactic Civilizations II [Recension / Gamingeye / 2006]
Garden of War #1 [Intervju / Gamingeye / 2006]
Garden of War #2 [Artikel / Gamingeye / 2006]
H
Hiphop-Bogdan [Artikel / Zinezine / 2006]
Hideo Kojima - från pigg visionär till seg pensionär [Krönika / Handkontroll.com / 2008]
Holländska namn [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländska svin och "svin": Co Adriaanse [Biografi / Svenskafans / 2008]
Holländska svin och "svin": Frank de Boer [Biografi / Svenskafans / 2008]
Holländska landslaget - VM i krångel [Artikel / FMSweden / 2006]
Holländsk fotbollshistoria - del 1 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 2 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 3 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 4 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 5 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 6 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 7 [Artikel / Svenskafans / 2008]
Holländsk fotbollshistoria - del 8 [Artikel / Svenskafans / 2008]
I
Ice Hockey Club Manager 2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Immortal Cities: Children of the Nile [Recension / Gamingeye / 2005]
Intervju med Corestore Trelleborg [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med Gunnar Ernblad [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med NAFS(k)s ordförande Åsa Warnquist [Intervju / Zinezine / 2008]
Intervju med ElakeDuck [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Sjow [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Ziebed [Intervju / Gamingeye / 2005]
Intervju med Zubie [Intervju / Gamingeye / 2005]
J
Jävla Göteborgare [Matchrapport / Svenskafans / 2007]
K
L
Lasse Kinchs liv [Krönika / Zinezine / 2007]
Legend: Danny Blind [Biografi / Svenskafans / 2007]
Lerkot möter Shortround [Intervju / Gamingeye / 2005]
Lost & Found [Recension / Dagens Skiva / 2007]
M
N
NBA 08 [Recension / Zinezine / 2008]
NBA 06 [Recension / Gamingeye / 2005]
NHL 2006 [Recension / Gamingeye / 2005]
NHL 2005 [Recension / Gamingeye / 2004]
O
P
Pro Cycling Manager [Recension / Gamingeye / 2005]
Q
R
Rappers Delight [Artikel / Zinezine / 2005]
Reno 911: Miami [Recension / Cine / 2007]
Rescue Dawn [Recension / Cine / 2007]
S
Schroet Kommando [Artikel / Gamingeye / 2005]
Sega Master System - brassarnas favorit [Artikel / Handkontroll.com / 2008]
Sci-fi-mässan i Malmö 2007 [Reportage / FZ / 2007]
Smoke [Krönika / Zinezine / 2007]
Surinam, en outtömlig källa [Artikel / Svenskafans / 2008]
Sneijder & Van der Vaart - underbarnen [Biografi / Svenskafans / 2008]
Spel du inte vill spela [Artikel / Gamingeye / 2006]
Sportspelsåret 2004 [Artikel / Gamingeye / 2004]
Sveriges sämsta fotbollsstad [Artikel / Zinezine / 2008]
Sveriges mysigaste spelskribent [Kåseri / Handkontroll / 2009]
T
Tankar om homosexualitet [Krönika / Manuela Gaetanis blogg / 2008]
Timeshift [Förhandstitt / Level 7 / 2006]
Tapani [Biografi / Gamingeye / 2003]
The Black Mirror [Recension / Gamingeye / 2004]
The Heinemarks [Biografi / Gamingeye / 2003]
The Box [Recension / Cine / 2009]
The Movies [Recension / Gamingeye / 2005]
The Movies: Stunts & Effects [Recension / Gamingeye / 2006]
The Sims 3 [Recension / Retry / 2009]
The Punic Wars: Celtic Kings [Recension / Gamingeye / 2004]
The Sims 2: Castaway [Recension / GAMEcore / 2007]
Tid för ett Wii Rape? [Krönika / Handkontroll.com / 2009]
Tycoon City: New York [Recension / Gamingeye / 2006]
U
Udda som fan - Atlantis II [Artikel / Handkontroll.com / 2008]
UEFA Champions League 2004/2005 [Recension / Gamingeye / 2005]
Underliga holländska klubblagsnamn [Artikel / Svenskafans / 2007]
Ur dödlig synvinkel [Artikel / Gamingeye / 2008]
Ur dödlig synvinkel, del 2 [Artikel / Gamingeye / 2008]
V
Vi minns Super Mario 64 [Artikel / Zinezine / 2008]
Världens sämsta film fyller 42 år [Artikel / Bloggywood / 2008]
W
Warcraft Adventures - Blizzards svarta får? [Artikel / Gamingeye / 2004]
Will Smith [Biografi / Cine / 2008]
Wings of Honour [Recension / Gamingeye / 2004]
Worms 4: Mayhem [Recension / Gamingeye / 2005]
Å
Årets sport/racingspel [Artikel / Gamingeye / 2006]
fredag 13 mars 2009
fredag 17 oktober 2008
Tankar om homosexualitet
Jag är inte homosexuell, inte heller känner jag någon som är det. Trots detta har jag alltid känt ett behov av att stå upp för de homosexuellas rättigheter och ställning i samhället. Som människa har man inte bara ansvaret för sin egen omgivning, utan också för andras. Även om vi människor kanske inte alltid håller med varandra är det ändå viktigt att vi visar förståelse och försöker hjälpa våra medmänniskor.
Som nittonåring kan jag glädjas över att ha växt upp i en generation som generellt visar större förståelse för det som bryter mot normen. Då och då konfronterar man ändå människor som av någon anledning väljer att ogilla de som på något sätt är annorlunda. I vissa fall kan jag åtminstone förstå deras argumentation - exempelvis när det kommer till invandring, ett fenomen som resulterar i ett förändrat samhälle, då kan jag förstå om man kanske har någonting emot det och vill göra en förändring, även om jag själv inte håller med.
Men att börja argumentera emot homosexualitet kommer jag alltid att se som mycket underligt. Det är lite som att ifrågasätta kärlek. De människor som ser ner på homosexualitet och som skulle vilja få bort det från jordens yta försöker på samma gång utrota den starka kärlek och lycka som finns i miljoner homosexuella relationer. Tveklös idioti, det kommer aldrig någonsin vara berättigat att hata kärlek.
Ni som läser det här har säkerligen hört argumenten förut. "Det är onaturligt, människan är inte skapad för homosexualitet". Är det då inte underligt att vi genom evolutionen inte berövats förmågan att få känslor för människor av samma kön? Att se människor som fortplantningsmaskiner är en mycket underlig och inkorrekt syn som kan motbevisas på många sätt. Uppenbarligen är vissa människor skapade för homosexualitet då de känner åtrå för människor av samma kön.
Argumentet att kvinnor föds med en fitta och att män föds med en kuk och att vi därför hör ihop kan dessutom krossas på fler sätt. En kort, snabb analys av den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet ger oss resultatet att vi först och främst är byggda för att överleva. Där är vi nog alla tämligen överens. Det är när vi kommer till det sekundära som åsikterna skiljer sig åt.
De som hävdar att homosexualitet är onaturligt brukar vanligtvis hävda att fortplantning är vad vi är byggda för. Jag å andra sidan skulle snarare säga att vi är byggda för att älska varandra. Det mest tydliga belägget för det är kanske att kvinnan utrustats med klitoris, en kroppsdel som inte fyller någon fortplantningsfunktion och som således inte skapats med det syftet. Går man vidare utsöndrar vi hormoner och dofter för att binda samman varandra, inte nödvändigtvis för att fortplanta oss - sänkningen av serotoninhalterna och att ökade mänger fenyletylamin och noradrenalin utlöses fyller ingen konkret funktion i fortplantningssyfte, utan blott i stadningssyfte.
Precis som övriga funktioner hos oss människor så skiljer sig de här sakerna från person till person. Vi människor uppfattar och hanterar information på olika sätt, vi hanterar olika situationer på olika sätt och vi är fysiskt kapabla till olika saker. Att det som knyter oss samman inte skulle fungera på olika vis är därmed en ganska underlig tanke. Faktum är att man kanske skulle kunna säga att vi är skapade för att fungera olika.
Vill man vara mer konkret kan man referera till att hypotalamus hos homosexuella respektive heterosexuella män svarar annorlunda på två lukter, den från testosteronderivat i mäns svett och östrogenderivat i kvinnors urin. Det är egentligen inte konstigare än ifall jag, som är mycket intresserad, reagerar annorlunda på ett fotbollsresultat jämfört med en god vän till mig som inte alls är intresserad.
Ett annat argument brukar vara att det är äckligt och man syftar då oftast på det rent sexuella. Det kan man så klart få tycka - även om det är helt onödigt, då sannolikheten att man ska stöta på ett homosexuellt par under själva akten är ganska liten. Sannolikheten att man tvingas stanna kvar och titta på är ännu mindre.
På senare tid har jag hamnat i en ganska konstig sits. Jag har kallats för homofob då jag dragit skämt om homosexualitet, och om handlingar som kan anses vara "bögiga". Samtidigt som jag har en viss förståelse för anklagelserna så måste jag nog ändå protestera. Humor och distans är ett måste för att kunna göra homosexualitet till en accepterad del av samhället. Det militanta, tvära sättet att skapa acceptans för homosexuella är i min mening i det närmaste ett sätt att avskärma sig från samhället, att bygga upp murar istället för att bredda perspektivet och ge folk fler infallsvinklar än de strikt vetenskapliga eller moraliska. Humor och kultur är, oavsett utformning, framgångsrika vägar för att skapa förståelse och folklig acceptans.
Med de här orden hoppas jag lyckas kunna väcka en och annan tanke hos er läsare. Jag hoppas att ni använder de nämnda argumenten nästa gång ni hamnar i diskussion med en homofob och jag hoppas att ni håller era sinnen öppna och accepterar att folk intresserar sig för och utforskar homosexualiteten från flera olika perspektiv, även om det kanske inte är de mest smickrande ibland.
/Simon Lerkot Berglind
Som nittonåring kan jag glädjas över att ha växt upp i en generation som generellt visar större förståelse för det som bryter mot normen. Då och då konfronterar man ändå människor som av någon anledning väljer att ogilla de som på något sätt är annorlunda. I vissa fall kan jag åtminstone förstå deras argumentation - exempelvis när det kommer till invandring, ett fenomen som resulterar i ett förändrat samhälle, då kan jag förstå om man kanske har någonting emot det och vill göra en förändring, även om jag själv inte håller med.
Men att börja argumentera emot homosexualitet kommer jag alltid att se som mycket underligt. Det är lite som att ifrågasätta kärlek. De människor som ser ner på homosexualitet och som skulle vilja få bort det från jordens yta försöker på samma gång utrota den starka kärlek och lycka som finns i miljoner homosexuella relationer. Tveklös idioti, det kommer aldrig någonsin vara berättigat att hata kärlek.
Ni som läser det här har säkerligen hört argumenten förut. "Det är onaturligt, människan är inte skapad för homosexualitet". Är det då inte underligt att vi genom evolutionen inte berövats förmågan att få känslor för människor av samma kön? Att se människor som fortplantningsmaskiner är en mycket underlig och inkorrekt syn som kan motbevisas på många sätt. Uppenbarligen är vissa människor skapade för homosexualitet då de känner åtrå för människor av samma kön.
Argumentet att kvinnor föds med en fitta och att män föds med en kuk och att vi därför hör ihop kan dessutom krossas på fler sätt. En kort, snabb analys av den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet ger oss resultatet att vi först och främst är byggda för att överleva. Där är vi nog alla tämligen överens. Det är när vi kommer till det sekundära som åsikterna skiljer sig åt.
De som hävdar att homosexualitet är onaturligt brukar vanligtvis hävda att fortplantning är vad vi är byggda för. Jag å andra sidan skulle snarare säga att vi är byggda för att älska varandra. Det mest tydliga belägget för det är kanske att kvinnan utrustats med klitoris, en kroppsdel som inte fyller någon fortplantningsfunktion och som således inte skapats med det syftet. Går man vidare utsöndrar vi hormoner och dofter för att binda samman varandra, inte nödvändigtvis för att fortplanta oss - sänkningen av serotoninhalterna och att ökade mänger fenyletylamin och noradrenalin utlöses fyller ingen konkret funktion i fortplantningssyfte, utan blott i stadningssyfte.
Precis som övriga funktioner hos oss människor så skiljer sig de här sakerna från person till person. Vi människor uppfattar och hanterar information på olika sätt, vi hanterar olika situationer på olika sätt och vi är fysiskt kapabla till olika saker. Att det som knyter oss samman inte skulle fungera på olika vis är därmed en ganska underlig tanke. Faktum är att man kanske skulle kunna säga att vi är skapade för att fungera olika.
Vill man vara mer konkret kan man referera till att hypotalamus hos homosexuella respektive heterosexuella män svarar annorlunda på två lukter, den från testosteronderivat i mäns svett och östrogenderivat i kvinnors urin. Det är egentligen inte konstigare än ifall jag, som är mycket intresserad, reagerar annorlunda på ett fotbollsresultat jämfört med en god vän till mig som inte alls är intresserad.
Ett annat argument brukar vara att det är äckligt och man syftar då oftast på det rent sexuella. Det kan man så klart få tycka - även om det är helt onödigt, då sannolikheten att man ska stöta på ett homosexuellt par under själva akten är ganska liten. Sannolikheten att man tvingas stanna kvar och titta på är ännu mindre.
På senare tid har jag hamnat i en ganska konstig sits. Jag har kallats för homofob då jag dragit skämt om homosexualitet, och om handlingar som kan anses vara "bögiga". Samtidigt som jag har en viss förståelse för anklagelserna så måste jag nog ändå protestera. Humor och distans är ett måste för att kunna göra homosexualitet till en accepterad del av samhället. Det militanta, tvära sättet att skapa acceptans för homosexuella är i min mening i det närmaste ett sätt att avskärma sig från samhället, att bygga upp murar istället för att bredda perspektivet och ge folk fler infallsvinklar än de strikt vetenskapliga eller moraliska. Humor och kultur är, oavsett utformning, framgångsrika vägar för att skapa förståelse och folklig acceptans.
Med de här orden hoppas jag lyckas kunna väcka en och annan tanke hos er läsare. Jag hoppas att ni använder de nämnda argumenten nästa gång ni hamnar i diskussion med en homofob och jag hoppas att ni håller era sinnen öppna och accepterar att folk intresserar sig för och utforskar homosexualiteten från flera olika perspektiv, även om det kanske inte är de mest smickrande ibland.
/Simon Lerkot Berglind
tisdag 9 september 2008
AC Milan, kontinuitet och framgång
Trots mitt ogillande av italiensk fotboll hyser jag i all hemlighet en stor beundran för AC Milan. Klubbens ägare sedan 1986, Silvio Berlusconi, är ur ett demokratiskt perspektiv ett stort avskum. Berlusconi har sedan lång tid tillbaka varit italiens störste mediamogul och vid två tillfällen, dels i 1994 och dels under perioden 2001-2006, var han premiärminister i Italien, givetvis ständigt omgärdad av skumraskaffärer, rövslickeri från media och med i många fall väldigt genomskinliga vallöften. Samtidigt är det svårt att missa den andra sidan av Berlusconi, den sidan som är kärleksfull och tålmodig. Helt klart är det den sistnämnda sidan som återspeglar sig mest i klubben. Milan kan inte betraktas som ett projekt för Berlusconi. Det är inte som hans tv-kanaler, tidningar eller andra affärsprojekt. Snarare måste Berlusconi se sitt Milan som en son.
Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.
Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.
Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.
Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.
Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.
När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.
Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.
Relationen mellan en far och en son är helt annorlunda i Italien jämfört med i Sverige. Kärleken till sitt barn är antagligen universellt, det går inte att gradera och är detsamma överallt, men i Italien finns det ett starkare band och ett större intresse i sonen från faderns sida. Samtliga Berlusconis söner har växt upp, de har fått olika positioner från sin far och måste nu ta nästa steg själva. Deras oberoende kanske är anledningen till att Berlusconi fortfarande lägger ner så mycket tid, energi och pengar på Milan. Klubben är som en son som aldrig växer färdigt och som visserligen klarar sig själv men som mår så mycket bättre när den håller pappa Berlusconi i handen.
Varje spelare är en egenskap hos sonen. Berlusconi är lyrisk över vissa av egenskaperna och mindre intresserad av andra. Respekt är ett nyckelord i det italienska samhället och Berlusconi respekterar sin sons alla egenskaper. De som ska stå för uppfostran, som ska ta tillvara på de goda egenskaperna och arbeta bort de dåliga, är sportchefen Galliani, som i metaforen kan jämföras med en bror till Berlusconi, och tränaren Ancelotti som kan jämföras med en lärare till sonen.
Galliani och Berlusconi tycks samarbeta telepatiskt. Det finns inte mycket den ene skulle kunna säga som inte skulle kunna komma från den andres mun. Tränarposten är en helt annan sak. Tränare ska likt lärare inte binda sig alltför starkt till en klubb. Milans traditionella kontinuitet har inte varit densamma på tränarsidan. När detta skrivs har Carlo Ancelotti visserligen suttit på posten i fem år, men han ses inte som helig på samma sätt som några av spelarna. Ancelotti är i mångt och mycket bara en marionett men eftersom han klarar att underkasta sig den rollen har han ändå respekt och makt hos Berlusconi. Den tränare som nästan garanterat kommer att ta över efter Ancelotti är Frank Rijkaard. Rijkaard är en något mer karismatisk man, men han underkastar sig ändå klubben, något som knappast gäller de tränare som blivit kortlivade i klubben.
Om klubbens spelare representerar egenskaper så står Paolo Maldini för egenskapen kontinuitet. Han är den med betydande roll som varit i klubben längst och han är den ende fotbollsspelaren i världen som har makt nog att sparka en tränare eller sälja eller köpa en spelare. Paolo Maldini står också för det enda uns av självständighet Berlusconis son har. Endast Maldini kan bryta loss klubben från dess täta relation till sin far. Men det kommer aldrig att hända, för Milan är som både en far och en son till Maldini och som den kärleksfulle man han är skulle han aldrig någonsin skapa uppror eller sorg i något han älskar. Han är klubbens mäktigaste människa eftersom han inte använder sin makt. Just därför är det nog så att Maldini aldrig kommer att träna Milan. Snarare blir han dess vårdnadshavare när Berlusconi tycker att det är nog eller helt enkelt faller av stolen.
Fansen älskar Milan. Milan älskar inte fansen. Man gör inte som fansen säger, till skillnad från många andra klubbar som bara gör saker som ser bra ut på pappret. Detta beror på många saker, dels ser många klubben som mer än en klubb, bland annat då Berlusconi som ser det som sin son. Dels är faktumet att Milan ignorerar sina fans kanske någonting fansen själva gillar, bara det att de inte vet om det. Många människor vågar, vill eller kan inte gräva inom sig och finna vad det är de egentligen älskar med en klubb, en människa eller vad det nu kan vara. De mest högljudda fansen skriker efter dyra spelare och tunga titlar, medan de egentligen vill ha helt andra saker. Egentligen ser de också Milan som en människa vars fina egenskaper och välvilja står ovanför dess eventuella tillkortakommanden i livet. Kanske är den sortens fanatism, som det ändå handlar om, en obehaglig tanke för vissa. Kanske känner de samma kärlek till klubben som till sina barn och fruar och skräms av det faktumet.
När Alessandro Costacurta fick förlängt kontrakt över säsongen 2006-2007 var det många som suckade. Fansen ville att laget skulle förnyas och att man inte kunde förlita sig på de gamla hur många år som helst. Trots det var det endast glädjetårar som föll från deras kinder när de fick se Costacurta göra sin sista match i Milans tröja. I den stunden insåg de flesta säkert vilken tur de haft som fått uppleva en storhet som Costacurta i sitt lag ännu ett år, trots att han bara fick begränsad speltid. Och när man tog beslutet att värva den 30-årige holländaren Harvey Esajas som efter en tung karriär och ett tungt liv inte spelat fotboll på två år så undrade många vad klubben höll på med, även om de flesta förstod att Milan bara ville hjälpa en vän till den kroppsdel i klubben som representerar ojämnheten, Clarence Seedorf. De som tyckte att det fjantigt gjort av Milan ångrade sig när Esajas efter att ha tränat flitigt och varit en glädjeinjektion i b-laget fick göra sin debut i italienska cupen. Publikens jubel och faktumet att Esajas, som under sin tvååriga frånvaro från fotbollen turnerat med en cirkus, ens fick hoppa in är ett mycket bra bevis på att Milan är en mycket speciell fotbollsklubb.
Men även om Milan på många sätt avspeglar Italien kan man inte riktigt säga att det är någon vidare återspegling av staden Milano, som är en plats i ständig förändring och utan tillstymmelse till lugn och ro. Ungefär som lokalkonkurrenten, Internazionale.
Sveriges sämsta fotbollsstad
Att bo i Lund och gilla fotboll är ingen dans på rosor. Stöter man på idrottsintresserade människor handlar det oftast om långa, taniga, intelligenta och öppna människor iklädda medelklasskläder eller träningsoveraller från år i handbollslag som H43 eller Lugi. De fåtaliga fotbollsentusiaster som ändå finns åker in till Malmö för att få se fotboll på någorlunda hög nivå.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Lund är den största staden i Norden som aldrig har haft ett lag i sitt lands högsta division. Senast man ens var i närheten var i mitten på 90-talet, då Lunds BK lånade flera miljoner kronor för att nå Allsvenskan utan att lyckas. Istället blev det nedflyttning till division 2 där man i dag kan stoltsera med att vara det bästa division 2-laget genom tiderna, vilket dock är föga smickrande med tanke på vad en toppklubb i en stor svensk stad borde kunna åstadkomma på nationell nivå.
Klostergårdens IP står som värd för Lunds BKs hemmamatcher. Den skämtsamme konstaterar kvickt att man med lite god vilja säkert kan trycka in ett par hundra tusen människor om det skulle krävas. Planen ligger nämligen omgiven av en stor gräsvall som med utan några som helst problem skulle kunna ta emot stadens hela befolkning.
En anledning till att Lund är en svag fotbollsstad är naturligtvis den stora mängden studenter som kommer till staden och inte tillför särskilt mycket på varken spelar- eller besökarfronten, även om det naturligtvis funnits de tillfällen då laget gynnats av att spelare samtidigt kan bedriva studier.
Lunds BK har i dag till stor del återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 90-talet, men man har ändå inte lyckats komma på den förstaplats som leder till division 1. Danske tränaren Jack Jensen, med gedigen fotbollsbakgrund inte minst i Malmö FF, har under sina två säsonger som ansvarig lyft fram många unga spelare och det tycks onekligen som att det är i ungdomsverksamheten lyckats bäst. Så har det även varit traditionellt; till VM-laget 1994 bidrog klubben med två spelare i form av Roger Ljung och Martin Dahlin, som båda skolats i klubben och sedan gått till Malmö FF i ung ålder.
Klubben nådde förra säsongen tredjeplatsen. Ett okej resultat, kan tyckas, men klubben verkar inte ha tagit särskilt stora kliv de senaste åren. Under förre tränaren Dan Kanter lyckades man vid ett tillfälle leda serien med två poäng inför den sista seriematchen. Leikin, på kvalplats neråt, besökte Klostergårdens IP och trots stor dominans från hemmalaget slutade matchen 1-1 och Falkenberg kunde springa förbi.
Lunds BK har inför 2008 satsat större än på mycket länge. Allsvensk rutin har värvats i form av Anders Friberg som kommer hem till Lund efter flera år ibland annat Landskrona BoIS. Tidigare Trelleborg-spelaren Alexander Steen har också knutits till klubben, likaså Martin Larsson från fjolårets succéklubb i Superettan, Bunkeflo IF.
Utöver Lunds BK finns det en handfull andra klubbar som försöker bedriva fotbollsverksamhet på en mer social nivå. Invandrartäta Lunds SK är den mest framgångsrika och har även producerat en nybliven landslagsspelare i form av Malmö FFs vänsterback Behrang Safari. Tillsammans med Lunds FF delar man stadens näst största idrottsplats, Smörlyckan, i de norra delarna av staden.
Fotbollen i Lund är onekligen en sorglig historia. Åskådare som klagar ifall man försöker heja fram sitt lag, spelare som inte kan slå en normal bredsida på ett par meter, publiksiffror på ett par hundra människor och fotbollsplaner så svårtillgängliga att det knappt är möjligt att hitta dit ens med karta. Någon större förändring känns långt borta, och lundaborna lär få fortsätta åka till Malmö för att titta på allsvensk fotboll, även om man djupt inombords nog ändå hoppas lite på att det en vacker dag ska spelas allsvensk fotboll på Klostergården.
Intervju med Corestore Trelleborg
Vi har intervjuat Micke på Corestore i Trelleborg. Corestore är en kedja med fristående butiker som samarbetar på vissa områden, med ambitionen att undvika att slukas av större kedjor som Game och EB Games.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
De senaste åren har enorma internationella kedjor som Game och EB Games tagit fler och fler marknadsandelar från svenska butikerna. Vad tycker du om det?
- Givetvis är det tråkigt när valmöjligheterna för kunderna minskar. Det säger sig själv vad som sker om antalet aktörer minskar. Priset stiger då konkurrensen inte längre är så stor och det förlorar kunderna på. Det är dock inte särskilt förvånande att EB Games (Gamestop) och GAME väljer att expandera. Spelmarknaden är mogen för denna utveckling, men visst är det trist att de slår ut många lokala spelbutiker.
Känner du att er butik gynnas mycket av att vara en Corestore?
- Det spelar ingen större roll vad butiken heter. Det som räknas är hur duktig man är och vilken servicenivå man erbjuder kunderna. Att vara medlem i Corestore-kedjan har dock sina fördelar, men utan hårt jobb kommer man ingen vart.
Hur skiljer sig din butik från storkedjornas butiker?
- Vi är mycket mer flexibla och erbjuder en hög personlig service! Vi bryr oss om våra kunder, det är inte bara försäljningssiffrorna som räknas. Kundlojalitet är otroligt viktigt och vi arbetar mycket för att behålla våra ”stammisar” samt finna nya kunder. Det gör man lättast genom att få befintliga kunder till att känna sig välkomna och nöjda, vilket leder till att de rekommenderar oss för sina bekanta.
Tror du att det finns en möjlighet att mindre butiker kommer att lyckas ta tillbaka makten från de stora kedjorna i framtiden? Är människan ett så begåvat djur att den förstår att störst och snyggast inte nödvändigtvis betyder bäst och vackrast?
- Dessvärre tror jag inte att de mindre butikerna kommer att finnas i den omfattning som de en gång varit. Den tiden är nog förbi. Vi drivs allt mer mot ”mainstreaming” och konsumerar hos de ”stora” bara för att vi tror att det är så det ska vara. Det handlar om marknadsföring, en väl utstuderad sådan och det är svårt att påverka som en enskild butik. Vi på Corestore i Trelleborg har dock en fantastisk utveckling och vi fortsätter att öka, trots att vi fått konkurrens från ”en av de stora”. Det blir en hård nöt för dem att knäcka…
Till sist, hur går det för Trelleborg i Allsvenskan i år? Kommer europas största spelartrupp kunna skrälla?
- Det blir en trevlig säsong där vi slutar som ett mittenlag (7-10). Spelartruppen kommer att bantas, var så säker.
Vi minns Super Mario 64
Jag känner ingen gråtfärdighet när jag minns tillbaka till Super Mario 64s glada dagar. Dels var jag inte särskilt gammal då och sen hade jag dessutom fullt upp med att spela mediokra Playstation-spel. Men min kompis gjorde att jag i alla fall fick testa spelet lite då och då, och upplevelsen från spelsessionerna hemma hos kompisen skiljer sig från när jag spelat senare 3D-plattformsspel. Jag kände nämligen igen mig i konceptet och spelvärlden, trots att jag aldrig spelat ett plattformsspel i 3D.
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Spelet tog bara två år att skapa, antagligen eftersom Shigeru Miyamoto redan hade gått med ett Mario-spel i 3D i tankarna under många år. Myamoto funderade faktiskt i början på att göra det till ett SNES-spel, men så blev det alltså inte på grund av de tekniska begränsningarna som fanns. Spelet är än i dag det plattformsspel som återknyter starkast till sina rötter, men det kunde faktiskt varit ännu mer åt det hållet. Till en början tänkte man nämligen göra spelet mycket mer linjärt, som i mötena mot Bowser. 1995 kom den första informationen om spelet ut och förväntningarna var naturligtvis enorma, samtidigt som det på många håll fanns en viss skepsism mot att ta Mario in i 3D-världen. Året senare släpptes spelet i Japan till folkets jubel, och 1997 kom det till Europa. Ingen kan sägas vara missnöjd.
Super Mario 64 var inte först med särskilt mycket. Det var inte det första ickelinjära plattformsspelet och det var inte heller det första plattformsspelet i 3D. Många anser att spelet trots detta är revolutionärt och nyskapande, något jag inte kan hålla med om. Spelet lyckades knappast återuppliva plattformsgenren, som trots idoga försök alltjämt ser ganska livlös och distanserad ut i flera avseenden. Inte heller lyckades SM64 rädda Nintendo 64 och genom sitt kanske för tiden alltför perfekta utförande pungsparkade spelet också sönder ett av Gamecubes flaggskepp, Super Mario Sunshine.
Till en början fick Mario och hans vänner goda betyg i många tidningar. Inte sällan till och med rekordbra betyg. Men egentligen började spelet figurera högst upp i toppen på topp 100-listor och dylikt efter att det gått några år. Inte bara för att listfenomenet växte sig större, utan även för att man med tiden började inse hur svårt det egentligen är att göra plattformsspel i 3D. Och sen får man väl i ärlighetens namn säga att några av spelets främsta konkurrenter på listorna inte åldrats med samma värdighet som SM64.
2D-plattformsgenren har inte utvecklats särskilt mycket på senare år och det är därför Super Mario 64 fortfarande står på tronen där. 3D:n till trots bör man nämligen se SM64 snarare som ett 2D-spel än ett 3D-spel, eftersom det saknar många av de 3D-element som senare plattformsspel adopterat. I min mening är Super Mario 64 perfektionen av 2D-genren, samtidigt som det är en övergång till en ny dimension, utan att man egentligen börjat fingra särskilt mycket på fördelarna och funktionerna (bortsett från den ökade friheten) med tredimensionaliteten. Istället skulle jag nog säga att SM64 avslutar en era vilket på samma gång bäddar för att de verkliga 3D-plattformsspelen ska bryta fram ur sina embryon och ta över, något som också skedde de närmaste åren efter spelets release.
Genom åren har många pratat om att det kom så många bra spel till Nintendo 64 och flera av dessa är alltid med där högt uppe på topplistorna. Goldeneye och Zelda: Ocarina of Time fick egentligen mer uppmärksamhet än SM64, vilket beror på flera saker. Så här i efterhand kan man i alla fall konstatera att det är Marios fina insats vi minns bäst. Varför bor Mel Gibson i en husvagn i alla sina filmer?
Intervju: Gunnar Ernblad
Zine Zine har intervjuat veterandubbaren Gunnar Ernbland, känd från massvis av tecknade serier och reklamfilmer. Bland annat har han gjort rösten som Optimus Prime i Transformers.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Det finns antagligen ingen svensk som undgått att i något sammanhang höra din röst. Antagligen är du den svensk som, på sätt och vis, talat med flest människor. Mindre insatta läsare har sannolikt inte särskilt bra koll på vem du är och var de har hört dig. Vem är du och vad har du gjort hittills i din karriär?
- Jag är i grunden skådespelare med scenskoleutbildning i Stockholm åren 1968-1971. Sommaren 1971 fick jag ett erbjudande att dubba en huvudroll i en Finsk spelfilm som hette Anna. Det var första gången jag lånade ut min röst och det var inte alldeles enkelt, men jag lyckades ta mig igenom filmen och blev senare erbjuden att vara med i andra dubbsammanhang, fast då handlade det om tecknad film, ett antal Mästerkattenlångfilmer bland annat.
- Under 70-talet medverkade jag även i ett 75-tal radioteaterpjäser, många Tin-Tin LP-skivor, Asterix LP-skivor och Rasmus Nalle LP-skivor.
Dubbade senare en del Disneyfilmer för bio, bland annat Dumbo och Robin Hood och Smurfarna.
Inledde ett dubbsamarbete med Lasse Svensson i början av 80-talet som senare ledde till att jag även började översätta åt honom. När han fick kontrakt med TV3 våren 1987 blev samarbetet av en mer fast karaktär och jag började översätta och dubba på heltid.
Under åttiotalet stod du för många minnesvärda insatser. I många fall står du inte bara med som dubbare, utan också som översättare, exempelvis i Silver Fang. Hur kommer det sig egentligen, har du kunskaper inom det japanska språket? Så vitt jag vet har flera av dina översättningar från 80-talet först översatts till svenska och senare till andra språk som engelska, franska etc.
- Vad gäller översättning av japanska serier så får man ett engelskt manus att översätta från. Jag kan alltså i princip inte ett ord på japanska.
Problemen där var att man ibland fick förlänga översättningen från engelska till svenska för att få den att någorlunda gå ihop med det japanska pratet. Det var lite klurigt ibland när man översatt den engelska texten helt klart och de fortsatte att prata på japanska. Då fick man helt enkelt lägga till lämplig text i den svenska översättningen.
I dag finns det ett utbrett intresse för anime/tecknad film även utanför Disneys ramar, men på åttiotalet var det inte riktigt lika självklart. Egentligen kan man bara titta på en lista över titlarna som översattes under det årtiondet och resultatet är ganska slående - Lasse Svensson/Mediadubb står bakom översättningen av i princip samtliga dubbningar av filmer från ickeengelskspråkiga länder. Eftersom att du ofta står som översättare och dessutom var inblandade i de allra flesta dubbningarna kan man tänka sig att du hade stor inverkan eller i alla fall stor insikt även när det kom till att bestämma vilka filmer/serier som var värda att satsas på. Hur såg den processen ut egentligen? Hur hade ni koll på vad som var populärt utomlands?
- Vad gäller inblandning i filmer eller serier som skulle översättas och dubbas hade jag inte något som helst att göra. Egentligen inte Lasse Svensson heller. TV3 köpte in massor av serier och skickade sen dessa till Lasse och informerade endast i vilken ordning de skulle sändas och vilka datum när de skulle vara leveransfärdiga som gällde. Sedan ringde Lasse mig och sa att nu har dessa serier kommit och hur bråttom det var, sen var det bara att sätta igång med översättningen. Övriga långfilmer eller serier som Videobolaget dubbade kom på samma sätt. De fick in en beställning, Kit Sundqvist ringde mig och jag satte igång att översätta.
Det blev ganska många serier med åren faktiskt.
Vad är det roliga i att dubba filmer? Vad är det svåraste? Tryter aldrig motivationen efter alla dessa år?
- Det roligaste med att dubba är nog att man får möjlighet att leka med olika röster och att som skådespelare anta utmaningen att endast jobba med rösten och inte ta hjälp med kroppsspråket för att ge liv åt en roll.
Och jag tröttnar aldrig på att dubba, så roligt ar det faktiskt.
Hur har dubbningsarbetet förändrats från det att du började till nu?
- Det känns som att dubbningarna var mer genomarbetade förr. Vi gavs möjlighet att jobba mindre snabbt. Vi fick hem manus och VHS-kassetter och kunde alltså förbereda oss ordentligt innan vi gick i studio.
Idag ser man manuset för första gången när man kommer till studion och sen ska man dubba så många avsnitt som möjligt under ett 3-timmarspass.
Det är naturligtvis ekonomiska orsaker som styr, viljan att göra så bra resultat som möjligt gäller ju fortfarande.
Genom åren har du samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare, som Staffan Hallerstam (vars minskade arbete på dubbningssidan lär ha gett arbete till hundratals, kanske tusentals!, barnskådespelare), Peter Harryson, Per Sandborgh och Beatrice Järås. Finns det något eller några namn du vill framhålla för deras skicklighet, påhittighet eller av någon annan anledning?
- Ja, jag har samarbetat med mängder av skickliga röstskådespelare under åren, och de namn du nämner tillhör de som var med från början. Från 1988 tillstötte Hasse Jonsson, Steve Kratz, Andreas Nilsson, Dick Eriksson, Peter Sjöqvist, Louise Raeder, Annica Smedius och många många fler, och alla är fantastiskt skickliga och mångsidiga dubbare och röstskådespelare. Under 90-talet och framåt har sedan antalet nya röster exploderat och jag har faktiskt tappat kollen på alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)